Ett klart mål i sikte
Nej, nu måste landskapsregeringen backa. Nej nu går det för snabbt. Nej nu blir det för dyrt. Nej nu har landskapsregeringen inte tänkt efter.
Nej. Nu. Stopp.
Det är en kort och kärnfull sammanfattning av reaktionerna på tre reformförslag som presenterats denna vår – landskapsandelsreformen, kommunreformen och förslag om kortrutt.
Vad gäller kortrutt och landskapsandelar; vissa fakta.
1. Kortrutt i skärgården genomförs för att minska körtiderna på vatten. Det gör man för att spara pengar och miljö. Utan kortrutt har vi inte råd att upprätthålla dagens turtäthet, för det blir för dyrt. Detta har utretts i många, många år, till en kostnad av över två miljoner euro. Det är dags att gå framåt och sluta snacka..
2. Ett nytt landskapsandelssystem som på ett bättre och rättvisare sätt fördelar pengar till kommunerna har varit under arbete i flera år. I nu gällande och i kommande system får de fattigaste kommunerna mest pengar, och Mariehamn får minst, precis som det ska vara. Det är dags att gå framåt och sluta snacka.
Så till kommunreformen. Man kan gå tillbaka 20 år, 50 år, till och med 100 år, och hitta en diskussion om behovet av en kommunreform på Åland. Så länge har frågan diskuterats, och så länge har inget hänt.
Under den förra mandatperioden, då regeringen identifierade samma problem som nu lyfts fram i flera utredningar, gick man in för att samordna en del av den sociala verksamheten, för det var det enda man kunde enas om.
Man gick in för en tvingande lagstiftning. Man gav kommunerna tid att hitta en lösning på egen hand.
Av detta har blivit intet. Kommunalt samarbete i all ära, men erfarenheten visar, gång på gång, att de stora gemensamma besluten, viljan och förmågan att driva hela Ålands intressen, inte finns i en enskild kommun, och inte heller inom kommunförbundet.
Behovet av en reform är inte ett hugskott. Det är inte godtyckligt. Den modell som presenterats, ett Åland bestående av fem kommuner (en stad, två landsbygdskommuner, två skärgårdskommuner), bygger på ett grundligt utrednings- och förankringsarbete.
Regeringen, bestående av socialdemokrater, liberaler och moderater, har enats om en struktur och en metod, och det i sig är en historisk bedrift.
Under hela processen har öppenheten varit total. Varje rad i varje utredning har varit offentlig, inklusive Sandell-rapporten om de olika lagstiftningsvägar man kan gå för att genomföra en efterlängtad och absolut nödvändig reform.
Så, vad säger oppositionen? Vad säger kommunerna?
Nej, nej och åter nej. Det går för snabbt. Det är för mycket. Det är med tvång. Det förstör självstyrelsen (ett särdeles märkligt argument). Och: vi tänker inte vara med, för vi har sagt nej hela tiden.
Ursäkta nu , men det är inget bra sätt att driva utveckling.
I nästa steg i kommunreformen händer följande:
-en parlamentarisk referensgrupp tillsätts för att följa med och agera bollplank till lagstiftning om antalet kommuner och gränser, och om hur det praktiska arbetet går till. Även om oppositionen i detta skede tackat nej till medverkan är dörren fortsatt öppen för alla som vill delta i arbetet med att bygga starkare kommuner.
-landskapsregeringen ska besöka alla kommuner, och diskutera både med invånare och beslutsfattare.
-de nya kommunerna börjar växa fram i ett praktiskt, målmedvetet arbete med så kallade kommunindelningsutredningar.
Om ett drygt år ska en lagstiftning finnas på plats. Fram till dess ska mycket pratas, mycket grälas och mycket arbetas, och det är skillnaden mellan att bara säga nej och att veta vart man är på väg.
Inget går särskilt snabbt, men det går framåt. Och det är sannerligen på tiden.
Nina Fellman (S)
Kansli- och kommunminister
