Ett försvartal för en levande skärgård
Jerker Örjans insändare i Nya Åland den 26 oktober 2009 ”Ett försvarstal för naturen” andas just det som många i Skärgården befarar, d.v.s. attityden att skärgården på sikt hellre skall förvandlas till någon form av naturreservat alternativt rekreationsområde än bebyggas för aktivt boende.
En skärgård där stränderna i mycket liten grad får nyttjas för bebyggelse m.m. går sakta men säkert sotdöden till mötes. Det som lockar människor att bosätta sig i skärgården är närheten till havet och då ofta möjligheten till egen strandtomt.
Kombinationen tomt och hav är m.a.o. skärgårdens främsta lockbete. Strand finns det så att det räcker också om byggnadstakten skulle accelerera något vilket inget pekar på just nu.
På Åland och framförallt i skärgården finns det nästan ett oändligt antal icke exploaterade strandkilometrar. I Brändö kommun, som Örjans bl.a. nämner i sin insändare, är mindre än ett par procent av stränderna ”exploaterade” d.v.s. med bryggor, båthus och byggnader.
På holmarna utanför huvudöarna är det knappast frågan om ens någon procent. Detta med hänvisning till några år gammal statistik som bl.a. berättar att Brändö har det minsta antalet fritidsstugor per strandkilometrar i hela landet.
Örjans för fram Mariehamn som ett föredöme när det gäller planering på Åland. Måhända är Mariehamn för att vara en stad med stränder väl planerad. Att jämföra Mariehamn med ex. skärgården i planerings- och exploateringshänseende är dock att fullständigt blanda äpplen med päron. Jämförelsen låter sig helt enkelt inte göras.
I Brändö har det planerats ett område, Ramsholmen, med en knapp kilometer strand d.v.s. mindre än en promille av den disponibla strandlinjen. Det som har sålts på Ramsholmen är bostäder som står mycket nära varandra d.v.s. närmast liknar radhus och som har tillgång till egen brygga.
Några stränder som sådana har inte sålts. Det är att hoppas att flere områden planeras i skärgården. Med planering av begränsade områden garanteras tillgänglighet, utbud och hållbar anpassning till miljön samtidigt som en osannolik exploatering helt uteblir. Att några av strandvyerna också tillfaller fritidsbosättare, som i fallet Ramsholm, har skärgården och Åland råd med.
Fritidsbosättare i vinterbonade hus kan i första skedet bli deltidsbosatta och på sikt fast bosatta och sålunda bidra till skärgårdens överlevnad.
Örjans ”förvaltning” av strandresurserna är dessvärre en förvaltning som på sikt underminerar en levande skärgård.
Stränderna i skärgården tar inte slut med nuvarande utbyggnadstakt/ exploatering inom de närmaste seklen. Risken med ett alltför rigoröst, för att inte säga rigid, strandskydd är däremot att bädda för att incitamenten att flytta till skärgården helt försvinner och att skärgården så småningom mer eller mindre töms på fast bosättning.
En sådan utveckling kommer förstås också att leda till att skärgården inte heller längre kommer att vara tillgänglig för fritidsbosättare och turister.
Örjans med sympatisörer får fundera på hur de vill att skärgården skall se ut om 50 år.
Flertalet i skärgården torde dock kunna tänka sig en viss exploatering av stränderna för att öka möjligheterna för att skärgården finns kvar levande också på 20 -30 års sikt.
Skärgårdens överlevnad står faktiskt på spel, vilket alla i landskapet inte verkar ha insett, och att det finns tillgängliga attraktiva strandtomter är en av de absolut avgörande bitarna i överlevnadspusslet.
John Wrede
Brändö
