Ett förslag på samhällsreform
En kommunsammanslagning från 16 kommuner till 3 kommuner:
– Norra Åland (Finström, Geta, Sund, Saltvik, Vårdö (om de får bro till Vårdö)
– Södra Åland (Jomala, Lemland, Lumparland, Hammarland, Eckerö)
– Skärgårds-Åland (Kumlinge, Föglö, Sottunga, Kökar, Brändö)
Denna sammanslagning grundar sig på de ursprungliga kommunernas geografiska placering och befolkningens mentalitet (speciellt skärgårdsborna som är mycket autonoma). I detta förslag ingår inga privatiseringar eftersom det är högst troligt att servicen då skulle bli sämre och på sikt dyrare än om den sköts kommunalt. Alla tre kommuner har samma kommunalskatt och det skall vara lika lätt att få den service man behöver oberoende av var man bor.
De tre kommunerna skulle ha varsitt kommuncentrum. Norra Ålands centrum skulle vara Godby, Södra Ålands centrum skulle vara norra Mariehamn eller södra Jomala och Skärgårds-Åland skulle ha sitt kommuncentrum på Skarven i form av ett flytande, ambulerande kommunkansli. På detta sätt kan kommunkansliet förflytta sig mellan de olika öarna och ha ett schema där man är på Brändö en vecka och på Föglö en annan och så vidare. Man skulle dessutom kunna ha ett bibliotek, en biograf samt teaterscen på bildäck och så skulle kulturdelen vara löst.
På övre däck skulle man ha Sky Bar och en gång i månaden underhåller Per Nyberg i baren. Med detta alternativ säkras skärgårdstrafikens existens och alla skärgårdskommuner skulle sitta i samma båt och vara tvungna att samarbeta. Skärgårds-Åland skulle sedan sälja rättigheterna till reality-serien ”Skarven – ett kommunkansli med flyt” till TV 4 och därmed få vind i seglen och bli den rikaste kommunen på hela Åland. Turister från hela Sverige skulle strömma till och man måste börja fundera på om man också skulle öppna en Tax Free-butik på Skarven. Som drivmedel skulle man använda fiskrens från de många fiskodlingarna som finns i skärgården.
I varje kommuncentrum skulle det finnas ett kommunkansli som sköter kommunens administrativa uppgifter. De praktiska uppgifterna som berör barn-och äldreomsorg, grundskolan, räddningstjänsten (i de flesta fall frivillig brandkår) samt kultur och bibliotek skulle ligga kvar på de platser de legat hittills så långt det är praktiskt och ekonomiskt möjligt. Detta eftersom denna service måste finnas nära invånarna och vara relativt små enheter för att bibehålla eller t.o.m öka kvaliteten på servicen. Som exempel kan nämnas små daghem med högst 23 barn per daghem och små åldringshem med max 20 åldringar per hem. Grundskolorna skulle i hög utsträckning ligga kvar som de gör idag med ett högstadium i Godby, ett i Kyrkby i Jomala och skärgårdsborna åker till Godby.
Resten av de nuvarande uppgifterna, det vill säga social verksamhet, byggfrågor, vatten och avlopp, räddningstjänst (den icke-frivilliga brandkåren) samt jordbruk och övriga gröna näringar skulle delas upp så att någon av de tre kommunerna skulle få ansvar även för de övriga kommunernas sektioner. Detta innebär att varje kommun är ”specialiserad” inom ett/flera område och besitter specialkompetens inom detta område. Låt oss ta ett exempel: jordbruk och de gröna näringarna (fiske, skogsbruk, hästnäringar etc), är en till antalet idkare en förhållandevis minskande näring samtidigt som den blir mer och mer kunskapskrävande och effektiv. Detta innebär att inte alla de tre kommunerna behöver ha en jordbrukssekreterare eller avdelning för jordbruksfrågor.
I stället skulle alla tre kommunerna dela på en jordbruksenhet som skulle placeras i gamla Naturbruksskolans lokaler i Jomala by, centralt på Åland och nära landsbygdsföretagarna. Ett annat exempel skulle kunna vara vatten och avlopp som Södra Åland skulle kunna ha ansvar för. Denna enhet skulle placeras i Jomala, intill det existerande vattenverket och ett nära samarbete skulle inledas med reningsverket i Västra hamnen. Här skulle man samla all kompetens inom vatten- och avloppsfrågor som alla tre kommuner delar på.
Kostnaden för de olika avdelningarna skulle delas av alla tre kommuner beroende på hur mycket varje kommun har använt varje avdelning. På så sätt skulle en stor brukare, till exempel Södra Åland, bekosta en större andel av byggavdelningens arbete jämfört med en mindre brukare som till exempel Skärgårds-Åland (vi förutsätter här att det byggs mer på fasta Åland än i skärgården).
Mariehamn skulle fortsättningsvis klassas som en stad, inte en kommun. Finansieringen av staden och de tre kommunerna skulle fortsätta på samma sätt som nu, det vill säga skatteintäkterna skulle gå till kommunen och till staten. Man kunde även införa lägre företagsskatt för dem som etablerar sig på landsbygden. Detta för att öka företagsamheten där, samt för att hålla kvar människor på landsbygden.
En grupp åländska skolungdomar
