DELA

Ett attraktivt jobb?

Klockan är 19:45 en onsdagkväll men mitt arbetspass har inte börjat ännu. Jag sitter här och tänker på allt som jag läst i tidningarna, sociala medier hört på radio och sett på tv, och jag känner mig upprörd, ledsen, besviken och faktiskt också ganska förbannad. Varför det undrar säkert någon? Jo det ska jag berätta.

Jag är en sjukskötare som jobbar 30 veckotimmar på en arbetsplats med 3-skiftesarbete. På min avdelning planerar vi alltid våra arbetsscheman så att två 3-veckorslistor är ”kopplade”, i praktiken alltså 6 veckor i gången. Vi gör våra önskescheman själva och efter att den som är ansvarig för listan har knackat in allas önskningar så får vi ”diffa”, flytta på våra önskemål så att listan går ihop så att alla pass är fyllda.
Varje gång en lista ska planeras måste jag kolla med sambon hur hans kalender ser ut, barnens skolschema och fritidsaktiviteter samt om jag själv har möten inplanerat. Låter enkelt va? Låt dig inte luras det är inte så enkelt som det låter alla gånger. Våra önskemål ska vara inlämnade ca 2 månader i förväg och ”diffningen” genomförs sedan under ca 2 veckors tid och vi får våra färdiga scheman 2 – 3 veckor före dom börjar gälla.

På en 6-veckorslista ska jag ha minst 6 nätter, 1 fredagkväll och 4 – 6 helgpass (1 pass = 1 arbetstur). Nu börjar man gnugga geniknölarna va. Utöver detta ska vi alla också tänka på att få ihop scheman som har ergonomiska arbetstider. Vad är nu det?? Jo att vi ska försöka jobba kanske 2 – 3 mornar i rad för att sen gå över till kvällsturer och sen till natt och sen kunna ha ledigt efter vak. Ja detta är då alltså ett drömscenario. Sanningen är att det inte funkar att få ihop det så bra på en arbetsplats med 30 st sköterskor.

Som sagt jobbar jag bara 30 veckotimmar och det är ett val jag gjort för att orka jobba som jag gör och hinna med min familj, mitt jobb och ha ett bra mående själv. Jag blev färdig sjukskötare i maj 2001 och har sedan dess jobbat både heltid, deltid och dessutom varit mamma- och vårdledig ca. 1½ år . Under den ledigheten jobbade jag extra när jag kunde eftersom det var sån brist på personal.
Min examen fick jag efter 4 års studier vid det som då hette Ålands Yrkeshögskola och för att överhuvudtaget få studera där måste man ha en 3-årig gymnasieutbildning eller motsvarande utbildning. Jag började studera när jag var 25 och hade hunnit prova på flera olika jobb före det bland annat i kassa på bank, på en bokföringsbyrå, butiksbiträde, ungdomsledare. Jag anser att jag haft tur som fått prova på så mycket innan jag bestämde mig för att utbilda mig till sjukskötare. Att ha så mycket erfarenhet från så olika områden gjorde att jag visste att jag ville jobba med människor och hjälpa dem i deras svåra situationer.

Att jobba som dom flesta sjuksköterskor gör i 3-skiftes arbete är något som man gjort flera studier på och ingen av dom visar på några positiva effekter av det. Min framtid ser inte alltför ljus ut med förhöjt blodtryck, ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar, depression och framför allt förkortad livslängd. Den senaste artikeln jag läste och som cirkulera på mitt jobb handlar om en sjuksköterska som berättar om hur hon upplever det som att lida av jetlag efter varje gång hon jobbat natt. Alla som varit och rest lite vet hur det känns och hur länge det tar att repa sig efter det. Vi gör det 2-3 gånger i månaden!!

Jag stortrivs på mitt jobb, med mina kollegor (världens bästa), jobbet, patienterna, dom anhöriga och den stora variationen på mina arbetsuppgifter. Jag vill verkligen inte jobba som nåt annat eller inom nåt annat område just nu. Men varför uppskattas inte mitt jobb på samma sätt som någon annans med lika lång utbildning och med lika stort ansvar?? Det är den frågan jag verkligen funderar på allt som oftast.
Varför skyller man på att vi jobbar inom den offentliga sektorn och är så många in om mitt yrke och därför inte kan få löneförhöjning? Jag vill ha svar och jag vill att landskapet visar sin uppskattning för vad vi gör någon gång.

Ni har säkert alla varit i kontakt med den offentliga sjukvården på något sätt men har ni någonsin funderat över hur det ser ut från vår synvinkel? Hur orkar vi med det vi gör, både fysiskt och psykiskt? Hur mår våra anhöriga när vi spottar, fräser och är trötta efter 3 nätter på jobb? Hur mår våra barn när vi missar deras examen, julfest eller fotbollsmatch för att vi måste jobba? Ingen kan veta hur mycket det tär på oss som jobbar som sjukskötare eller våra familjer och våra sociala liv utom vi som verkligen gör det. NU är det dags att vi står upp för det vi tror på och det vi vill åstadkomma och om vi måste göra det genom att strejka så gör vi det. Inte för att vi vill men för att vi känner oss tvingade till det!!!

Nu är det dags att fara och jag säger hejdå till familjen som krupit upp i soffhörnet framför TV:n.
Jessica Eklund,
sjukskötare.