Estrellita nu på land
En vecka har nu gått sen min båt brann, och jag börjar få lite perspektiv på det hela. Först är man tacksam gentemot alla hjälpare, sen kommer de sedvanliga om, om inte, frågorna, undringarna och efterklokheten.
Men först, och mest av allt, tack till den som kom i rättan tid och hämtade mej från Estrellita! Då stod jag redan ute på fören hållande i mej i räcket medan lågor började skymta i fördäcksluckan en meter ifrån mej.
Gränsbevakningen skall ha beröm! Efter att från tornet ha sett röken var dom på plats efter bara 19 minuter, och jag kunde kravla mej över till deras båt. Räddningsverkets båt kom en stund senare men kunde inte göra mycket enär man inte fick tryck på slangen. ”Sjögräs i intaget” sades det. Cirka 5-6 minuter senare kom PAF och började släcka, när dom väl lagt sig i läge på säkert avstånd från Estrellita, då helt övertänd.
När PAF vågade sig närmare baxades Estrellita in på grunt vatten, eftersläcktes och lämnades där. Nu var det på ägarens ansvar att vraket kom bort.
Alltså skulle jag sköta om det. Men varför betalar man då medlemsavgift till ”Trossen” och Ålands sjöräddningssällskap? Finessen med det arrangemanget skulle ju vara just fri bärgning, bland annat. Någon (allt var lite virrigt just då) sade att det inte gick att bogsera, ej heller att ta båten längs sidan. Jag hörde också att man från PAF inte skulle ha sett Trossen-dekalen som skall ”placeras på väl synlig plats.” Som alla andra båtägare hade också jag dekalen på vindrutan. Den som ser bilderna fattar varför inte dekalen syntes. Man kunde ha frågat mej; jag fanns några meter bort i gränsbevakningens båt.
Varför skulle det inte gå att bogsera Estrellita? Min driftige son och några av hans lika driftiga kompisar drog sen på kvällen ut båten på körbart vatten med två snurrebåtar (den hade då av färjsvall och sugning hamnat nästan upp på land), och bogserade den till Lervik och hem till mej i lastbil. Här kan man tala om initiativkraft och improvisationsförmåga, något man sällan ser i proffssammanhang. där alla väntar på order och ingen vågar fatta egna beslut.
Så, Peter och Patrik Andersson, Jonny Björklund samt du, Henrik, ni skall ha all heder för ert handlande och mitt innerliga tack. Och allt detta trots myndighetsfunderingar om att ”båten borde kanske ligga kvar tills den undersökts”. Varför, och av vem? Försäkringsbolaget ansåg att det inte behövdes, jag själv orkade inte tänka i dom banorna och polisen hade inte hört av sej, märkligt nog.
Dessutom är det ju bekvämare att krafsa i eländet på land än att göra det när båten slagits sönder och spritts runt i skärgården.
Vad gäller minuter som anges i Nya Ålands artikel den 23 augusti var det nog snarare 5-6 sådana än en. Sjögräs i intaget! Är då Räddningsverkets båt av så kallad snikmodell som bara har en pump och som saknar möjlighet att ”blåsa” bottenventilerna med tryckluft? Var, och hur provar man pumpen varje vecka?
Men de som i slutändan verkligen fick saker att hända är värda allt beröm! Genomvåta och sotiga och trötta men glada drack dom kaffe hos mej när allt var över, och vad som då sades om myndigheters agerande lämnar jag därhän. Tillsvidare.
Men allt tjafs med varför, varför inte, om, om inte, sjögräs i pumpar, ger mej ju inte tillbaks Estrellita som jag jobbat och levt med sen 1988 med ett kort avbrott då jag var ”återfallsseglare” och en klåpare nästan förstörde henne under tiden. Med stor hjälp av samma gäng som nu bärgade henne blev hon båt igen den gången.
Frågor inställer sig osökt: vilken kompetens (?) krävs av befälhavarna på räddningsbåtar av den typ som här berörs? Vad säger sjölagen om att lämna en haverist, utbränd eller ej, på närmsta strand och återgå till basen? Och varför lämnar en Trossen-båt en medlemsbåt sådär bara?
Tror någon att jag betalar fler medlemsavgifter dit? Icke! Och då är det inte pengarna det gäller, det är ändå rätt lite, utan det handlar om moral och etik!
Vid eventuella spekulationer, kontakta mej, personligen.
Ebbe Fallström
Hellestorp
ägare till m.b. Estrellita
ÅL 2196
