Enigt om återförening ännu 1945
En sista kommentar till Mats Adamczak för denna gång. Den slutsats som jag framför allt menar är löst grundad i texten (NÅ 12/1) är naturligtvis själva rubriken, som Adamczak inte har satt själv men alltså inte heller motsatt sig. Att gå från att säga att de siffror som uppgavs av Ålandsrörelsen kan ifrågasättas till att hävda att ”Minoritet av ålänningarna var för återförening med Sverige” är steget mycket långt.
Låt oss gå igenom några av de uppgifter Adamczak presenterar. Han menar att det inte är 7 135 personer som skrivit under eftersom samma handstilar förekommer för flera namn. Men vad kan vi dra för slutsats av det? Det säger ju oss ingenting om vad de här personerna tyckte om återförening. Vi vet inte heller om de hade gett sin tillåtelse att få sitt namn ditskrivet eller inte. Adamczak skriver också att han är tveksam till om man verkligen hade hunnit träffa ”50 procent av landskapets myndiga befolkning, 6 678 personer, på fyra dagar”.
Om man inte hade hunnit träffa dem alla – hur kan vi då veta vad de skulle ha tyckt i frågan? På grund av tidsbristen, geografiska avstånden och inte minst den ryska närvaron (livsfarligt att påträffas med bevis på politisk aktivitet) var säkert telefonen ett användbart medel och då var det minst sagt naturligt att en och samma person skötte om själva undertecknandet. Även om ryssarna kontrollerade telefoncentralerna rent fysiskt var risken för att de både avlyssnade och faktiskt förstod samtalen rätt liten.
Det som 1917 omnämndes som folkomröstning skulle idag kallas namninsamling och när namnen samlas in har insamlarna naturligtvis möjlighet att påverka människorna de träffar. De av Ålandsrörelsen uppgivna siffrorna bör diskuteras, likaså om det verkligen funnits någon ”hundraåriga längtan”. Men eftersom Ålandsrörelsen aldrig fick tillåtelse att arrangera den folkomröstning under opartisk kontroll som man efterfrågade, kommer vi heller aldrig att få veta hur en sådan omröstning skulle ha slutat. Vi kan inte veta om det var en majoritet eller en minoritet som var för återförening med Sverige. Vi vet dock hur valet 1922 slutade – med 29 av 30 ledamöter bakom Ålandsrörelsen – och hur länge själva återföreningstanken levde kvar på Åland. Med andra ord: ännu år 1945 var ett enhälligt landsting för att återuppväcka återföreningstanken och dessutom med Johannes Holmberg som talman.
Slutligen antar jag givetvis erbjudandet om att föra diskussionen vidare över en lunch! Ser fram emot ett intressant samtal.
Harry Jansson
