Enighet mot droger
Narkotikan är vår gemensamma fiende – det gör brukaren manipulativ dessutom finns i bakgrunden krafter som vill att missbruket skall fortsätta så att personen kan fortsätta att göra profit.
Många engagerade arbetar med frågan och kommer knarklangarna på spåren och har missbrukarna under kontroll – tror man – precis när man funnit mönstren har de funnit nya vägar och system – så är man tillbaka på ruta ett igen.
Ingen annan än narkomanen själv kan bestämma sig för att sluta knarka.
Men man får aldrig ge upp och landskapsregeringen har under Harriet Lindemans ledning jobbat med frågan hela perioden. Hela kedjan har genomgåtts. Kjell Mattsson vid polisen har för vår del finkammat hela fältet och efterhört vad som behövts. Vi har tillmötesgått med fler tjänster till missbrukarvården, psykologer och läkare. Största problemet har varit att få tag på kompetent personal.
Vi har samlat alla tänkbara enheter och personer som kommer i kontakt med ungdomar och narkotika, vi har träffat anhörigföreningen, stödpersoner och narkomaner. Vi har frågat vad behövs? Vad skall man göra? Vi är rörande överens om problemen – de kan alla presentera – svårare är det att ge lösningarna.
Ju mer man blir insatt desto ödmjukare blir man till frågan. En hel del har gjorts. Mer behöver göras. Det måste bli kortare tid mellan brott och dom. Kanske man borde dömas till att jobba i skogen istället för att sättas i fängelse. Eftervården behöver mer resurser och organiseras på ett annat sätt och vi måste stärka självkänslan hos våra unga att de inte behöver droger. Jag är säker på att alla partier är beredda att satsa – men man behöver veta på vad.
Jag hoppas att nästa period skall handla mindre om partipolitik, att politiker kan lägga prestige och revirtänkande åt sidan och hjälpas åt att finna lösningar på denna för många akuta fråga.
Britt Lundberg ( c )
