DELA

En tidningskris för 30 år sedan

För i dag precis 30 år sedan publicerade jag som chefredaktör för tidningen Åland en ledare med rubriken ”Tidningskrisen föder konkurrens i Mariehamn?”.
– Mitt under den segslitna så kallade tidningskrisen – som rönt en närmast enorm uppmärksamhet också i massmedier öster och väster om Åland – förekommer sonderingar för att starta en andra dagstidning i landskapet, skrev jag inledningsvis.
Uppgifterna om sonderingarna betecknades som tillsvidare mycket knapphändiga. Det var svårt att säga om de någonsin skulle leda till resultat.
– Men uppenbart är att bildirektör Anders Wiklöf och hans tillsvidare icke namngivna medintressenter spekulerar i ett tydligen starkt intresse på fältet för en självständig journalistisk bevakning av skeendet på det självstyrda Åland, skrev jag.
För Vasabladet hade Wiklöf förklarat att den planerade tidningen ”inte skulle ha någon munkavle på sig”.

Ett resonemang om hur svårt det skulle bli för en nykomling att konkurrera med tidningen Åland följde. Tvivel om att marknaden skulle räcka till för en andratidning uttrycktes i ledaren.
Det skulle nog räcka med ”en obunden tidning som ger muntur åt alla politiska grupperingar och som enligt den liberala traditionen ställer den enskilde i centrum” och strävar efter att ”övervaka överheten”, hävdade jag.
Då hade Svenska Dagbladet i Stockholm genom en stort uppslagen kåserande artikel av den kände journalisten Gits Olsson hävdat att ”Pamparna på ön försöker tysta ned tidningen Ålands chefredaktör”.

Två ledande självstyrelsepolitiker hade sommaren 1977 – nästan fyra år före den tidningskris som ledde till att Nya Åland startades – informerat tidningsstyrelsen om att de fann tidningens bevakning av skeendet i landskapet väl närgången. Då sades chefredaktörens kontrakt upp. Så började en sex månader lång kris i tidningshuset vid Strandgatan.
Tidningens personal hade i en skrivelse yrkat på ett nytt kontrakt för chefredaktören. Landskapsstyrelsen förberedde ett uttalande om konflikten – politikerna gillade inte att de gjorts till part i målet.
Sommarreportern Mosse Wallén bevakade utvecklingen i tidningen Ålands spalter. Han kunde berätta att tidningsstyrelsen var redo att skriva ett nytt kontrakt för mig som chefredaktör.
Man hade strukit en passus i det gamla kontraktet om att chefredaktören hade att upprätthålla goda kontakter med självstyrelsemyndigheterna. Det slogs också fast att styrelsen inte skulle diskutera redaktionella frågor utan att chefredaktören var närvarande. Redaktionschefen skulle vara med när anställningsfrågor gällande redaktionen avgjordes.

Ett krux var att styrelsen ville avgränsa kontraktstiden till endast ett år.
Mosse Wallén undrade om jag såg lösningen på konflikten som en seger för mig. Jag svarade:
– Hade jag ensam drivit min argumentering tror jag inte att styrelsen hade lyssnat. Men här har ju redaktionen fört saken och dessutom har ju företagets hela personal sett företagsdemokratiskt på frågan. Den övriga finlandssvenska pressens alla ledare i frågan, ett dussin cirka, anser jag också har gett välbehövliga injektioner åt behandlingen. Jag tycker också att läsarna visat att de vill slå vakt om produkten och vill ha den som förut. Man kan påstå att det journalistiska ansvaret stått pall.
Det nya kontraktet – utan ettårsbegränsning – undertecknades dock först 11 november.

Sonderingarna för en andratidning ledde 1977 inte till resultat. Tidningen Åland fortsatte att öka sin upplaga till smått fantastiska siffror.
Men 1981 avskedades chefredaktören på grått papper. Personalens och läsarnas protester hjälpte inte alls. Det var grogrunden för Nya Åland.
I dag är de allra flesta glada åt en tidningskonkurrens nästan utan motstycke i Norden på en så liten ort som Mariehamn.

HASSE SVENSSON