En sommarreflexion
På det höga berget bakom vår udde låg två gamla vikingagravar. Stenrösen. Formade som ”båtar”, en större och en mindre. Utmärkta på gamla kartor som fornminnesmärken.
Och Erik Bertell bekräftade, när jag i tiden berättade om dem för honom. Han var insatt i Ålands historia.
Vid köpet av vår udde fick vi lov av bonden som sålde att bygga en smal bilväg fram till vår tomt. Diskret smög den bland bergen. Störde inte naturen.
Privat, ja… Folk har hittat vägen. Kommit på utfärd med bilar till de vackra bergen. OK, det är ju inte ”våra berg” och utsikten är härlig.
MEN: av gravarna finns numera ingenting kvar! Allt har raserats. Av stenarna har byggts ”hus”, med många små rum. Barnlekar förstås. Sittplatser för pic-nic. Spår av utflykter.
Förr kände jag litet vördnad och eftertanke när jag på kvällarna ofta gick upp till gravarna. Stod en stund och njöt av utsikten. Lät tankarna leka hundratals år bakåt. Tänk att …
Sedan platsen hittats av bilburet folk går jag sällan dit. Blir bara beklämd. Och litet sorgsen. Och litet arg.
Borde man inte visa hänsyn? Och lära barnen detsamma? Väl unnat att njuta av fina platser, men lämna gamla minnesmärken i fred! Det var tydligt att stenformationerna inte var slumpmässiga stenrösen.
Marianne Zimmer
