DELA

En reflektion kring veckans diskussioner om julkyrkan

En vecka in i debatten om julkyrkans varande och icke varande tycker jag det är nödvändigt att göra en reflektion över resonemanget och motiven. Jag vill därför sammanfatta mitt samlade intryck av åsikter och tankegånger som jag delar och noterat. Det som, till min stora förvåning faktiskt, blivit klart är att kritiken mot julkyrkans existens inte kommer från andra trossamfund – den kommer från ateisterna. Och just där vid den insikten måste vi börja tänka efter. Speciellt om vi vill använda det mångkulturella samhället som motiv.

Att utgå från ateismen som en normativ värdegrund är en direkt felaktighet. Ateismen är lika påtvingad/självvald som någon annan livsåskådning/trosuppfattning. Ingalunda är den ”basen” som vi utgår från – om något så är ateismen den minsta och modernaste av alla livsåskådningar/trosuppfattningar. Den är bara ett av väldigt många alternativ. Alla existerande samhällen bygger i grunden på någon form av tro på vilken värdegrunderna baseras. Och världsreligionerna är inte på väg att försvinna någonstans. Tvärtom tydligen. Därför har det aldrig varit så viktigt som nu att man med öppet sinne tar in dem i vardagen. Och då är det klokare att barn erbjuds detta i neutrala sammanhang som i barngrupper med pedagogiska vuxna framom med (fanatiska) föräldrar. Som sagt tidigare så vore det ju bara välkommet om andra religioner också fick plats, att under ordnade former, i daghem och skolor att presentera sina högtider. Kunskap har aldrig varit tung att bära.

I det mångkulturella samhället bor ofta flera religioner under samma tak – som hos oss, katoliker och lutheraner. I den externa familjen fanns under många år även judar. Vi har alla tider firat jul tillsammans. Av den enkla orsaken att vi har varit toleranta. När var och en är trygg i sin egen inre tro så är det inte svårt. Vi behöver inte överbevisa varann. Vi plockar istället det bästa från allas kulturer och traditioner och gör högtider och ceremonier till en gemensam fest för familjen. Sånt syns på ett väldigt trevligt sätt till exempel på julbordet – bara för att åskådliggöra mångfaldens och toleransens betydelse. Någons religiösa övertygelse har aldrig blivit kompromissad.

De som själva har en stark tro och betydelsefulla högtider ifrågasätter inte om andra också har det. Det är en naturlig del av tillvaron.

Att prata om skrämda barn och trauman i samma mening som julkyrkan är ett absurdum. Man sjunger sånger. Hör en glädjefylld ”saga”. Ofta inte ens i en kyrka, utan i församlingshem. De 45–60 minuter detta handlar om. För det är det tidsspektrumet vi pratar om nu. De som sett småbarn i en kyrka nån gång har säkert märkt att det roligaste tycks vara att det ekar där inne och att det är fnissigt att sitta tyst.

Ska man prata högtider och skräck ska man kanske fokusera på halloween istället då det springer omkring dödskallar, monster och spöken på gatorna- många barn som gråtit den dagen. Men det är förstår en kommersiell helg så då kvittar det kanske – eller? Den lutherska föregångaren Allhelgona afton minns jag däremot från barndomen som en stillsam vördnadsfull kväll då man stannade upp, och med kärlek och saknad tände ljus och ägnade en stunds eftertanke till bortgångna familjemedlemmar. Jag gillar den lutherska versionen. Ett sidospår, men också ett bra exempel på att förändringar inte alltid är till det bättre hållet.

Nu i skrivande stund har min förra insändare från i måndags (3.10) blivit delad 639 gånger (bara) via Nya Ålands sida. Om det är mycket eller lite för en insändare på Åland vet jag inte, men jag vågar påstå att det är en tydlig fingervisning om att vi är många som är berörda och engagerade. Och vi lever ju fortfarande i ett demokratiskt samhälle. Och alla vi har inte valt ateismen som livsåskådning. Mångfald betyder möjligheten att välja, möjligheten att ha alternativ. Vill man åberopa det mångkulturella samhället i denna fråga ska man tillföra, inte eliminera. Människan har en benägenhet att fatta beslut på positiva upplevelser, mer än på inlärd teoretisk fakta. Ge barnen erfarenheter och upplevelser och dom växer upp till tänkande, empatiska och toleranta individer.

Camilla Ingerström-Diaz