En personalpolitik fri från hot och skrämsel
Det finns säkert anledning att granska upphandlingarna inom stadens samtliga förvaltningar och bolag. Medis har nu hamnat i blickpunkten men det är varken det första eller sista fallet. Det finns mycket att göra på detta område för att lagar och regelverk ska fungera. Syftet med upphandlingen är givetvis att stadens skattemedel ska användas effektivt genom att man konkurrensutsätter inköp av varor och tjänster. Om det blir billigare än om staden själv producerar tjänsterna är en annan sak.
Ett grundläggande problem på Åland är att vi inte har någon lagstiftning för upphandling av varor och tjänster under EU:s tröskelvärden vilka är ganska höga med åländska kommunala mått mätt. Ålands lagting har beslutat om att sådan lagstiftning ska införas men samtliga regeringar har låtit bli. Detta antagligen för att kommunerna ska vara fria att upphandla lokalt. I staden finns rekommendationer som är snarlik lagstiftningen på området men den är inte juridiskt bindande och påföljderna verkningslösa. Alla Medis upphandlingar som redovisas i våra medier ligger under EU:s tröskelvärden. För att styra upp läget har staden i sina ekonomiska styrprinciper beslutat att all upphandling som överskrider 20 000 euro ska genomföras genom stadens elektroniska upphandlingsverkstyg. Förfarandet är krävande och långsamt. Ifall ett rör springer läck i en fastighet måste det åtgärdas omedelbart och den ansvariga tjänstemannen gör en direktupphandling effektivast hos en entreprenör som känner till fastigheten. Planerat underhåll å sin sida ska upphandlas. Upphandling är bra i teorin men inte så lätt att genomföra i praktiken.
I fallet med Medis kritiserar stadens kanslichef Medis för brister i upphandlingen vilket det säkert kan finnas ett visst fog för. Men hen går ett steg längre och påstår att hundratusentals euro kanaliserats till en anställds företag. Användningen av ordet kanalisera implicerar att ett brottsligt uppsåt föreligger. Påståendet är kategoriskt och grovt. Ingen annan än de rättsvårdande myndigheterna kan avgöra ifall något brott föreligger. Kommissarie John Clemes konstaterar att de brottsrubriceringar som spritts i medierna går händelserna i förväg.
Historien om Medis får mig att tänka på fallet med hamnchefen i Mariehamn. Då fanns det en klar grund för misstanke om brott och frågan fick en lång och till många delar plågsam upplösning. Själv kunde jag på nära håll följa ett tredje fall inom äldreomsorgen. En anställd sparkades anklagad för tagande av muta. Den anställdas överordnade använde sig också då av en vokabulär som fick den anställda att framstå som en kriminell. Det hela slutade i förlikning och staden fick betala ett avsevärt belopp till personen i fråga.
Jag tycker mig skönja ett mönster som är skadligt för staden och dess anställda. Vi kan inte bygga vår personalpolitik på att skrämma och anklaga våra anställda för grova brott. En sådan toxisk atmosfär breder lätt ut sig i organisationen om stadsledningen uppfattas att med ljus och lykta ”sätta dit folk”. Alla gör vi misstag och de flesta av oss medger misstagen för att de inte ska upprepas. Det finns bättre sätt att komma till rätta med dålig förvaltning än att anmäla anställda till polisen. Stadsledningen och ledningsgruppen måste utbilda sig och sina underordnade i frågor som till exempel upphandling. Underordnade måste också få utbildning och klara besked från ledningen hur man ska begå i olika frågor. Kundfokus och samarbete mellan verksamheterna bidrar till bättre service. Stadsbornas åsikter och önskemål måste vara riktgivande för stadens utveckling och förvaltning. Det goda samtalet och ett ansvar för de överordnade att leda och stöda gynnar alla. Nobody is perfect.
BARBRO SUNDBACK
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
