En oändlig tillväxt är inte möjlig i en ändlig värld
Fredagen den 16 mars gick unga på över 1 200 platser över hela jordklotet ut i en global strejk för klimatet och rätten till vår framtid.
Startskottet gjordes av Greta Thunberg och nu har stafettpinnen tagits upp över hela världen. I Sverige kom 270 klimatforskare ut med en understreckare i DN: ”Vi klimatforskare stödjer Greta och skolungdomarna”. 1 200 forskare i Finland gör samma ställningstagande och över tvåhundra forskare i engelska Guardian.
Vi lever i en global värld och på sociala medier umgås vi människor från alla världens hörn. Denna manifestation är internationalism i praktiken. Och den stämmer oss alla till stor eftertanke.
I mitt arbete som läkare möter jag ofta sjuka och mindre sjuka patienter som röker. Alla vet att rökning äventyrar deras hälsa. Detta sätt att fungera är djup mänskligt men olyckligt. Vi lever i en sjuk värld och vi förstår alla att en oändlig tillväxt inte är möjlig i en ändlig värld, men låter vi detta påverka oss?
Det finns människor som tror att jorden är platt, det finns människor som tror på chemtrails. Och det finns människor som förnekar klimatkrisen och dess orsaker. Vi skyddar oss ibland från ångest genom förträngning och förnekelse.
Men lite provocerande kan man kanske säga ”klimatkrisen kan vara vår räddning”? Klimatkrisen gör att vi inte mer kan blunda. Extrem väder – sommarens extraordinära torka, stormen Alfrida, bälten av blågröna alger – kan detta ändå vara uttryck för klimatkrisen?
Vår globala ekonomi måste genomgå ett paradigmskifte. Tillväxt mätt i bnp-procent är ett uselt mått. Hugger vi ner all skog och asfalterar vi hela Åland kanske vi får en drastisk kortsiktig ökning av bnp men efter några år så kan vi inte mer leva här. Bnp beaktar inte vad som produceras, hur något produceras och hur det fördelas.
Den framlidne professorn i folkhälsovetenskap Hans Rosling pekar på de enorma framsteg som skett gällande analfabetismen, förväntad livslängd, barn- och mödradödlighet, folkhälsa. Och han har rätt på många punkter – vetenskap och kunskap ger oss oerhörda möjligheter. Och mänskligheten har förmodligen aldrig haft en så samlat god hälsa. Men samtidigt har naturen och biosfären under historisk tid aldrig varit så utsatt och mått så dåligt.
Vi lever inte i en oändlig värld. Vår jord måste förvaltas ömt och ansvarsfullt. Guardians kolumnist George Monbiot utpekar ”insectageddon” som ett minst lika allvarligt problem som klimatkrisen.
Massdöd av pollinerande insekter. Rapporter finns att 75 procent av insekterna minskat i Tyskland och Frankrike på endast 25 år! Under de senaste 25 åren har hälften av världens korallrev dött. Samma gäller de vilda ryggradsdjuren där hälften försvunnit sedan sjuttiotalet. Grödor, biologiska habitat försvinner till förmån för gigantiska monokulturer. Utfiskning och urskogsavverkning hör inte till det förflutna.
Man talar om ”antropocen” med en massdöd av växt och djurarter utan motstycke under mänsklighetens tidigare existens.
Naturen dör inte men mänskligheten försvinner om insekterna försvinner.
Alla ungdomar på dessa 1 200 platser över jordklotet utropar: ”Så här kan det inte fortgå – något måste göras”.
Det finns sällan enkla lösningar på svåra problem. Putin, Trump, Orban och Erdogan må säga vad som helst.
Auktoritära krafter utpekar alltid syndabockar. Det finns vi och så finns det dom. Det kan vara araberna, judarna, muslimerna, hedningar, flyktingarna, invandrarna. Men det finns inga vi ”de goda” och de andra ”de onda”.
Det finns bara vi! Ska vi hejda den kollaps vi lever mitt i måste vi alla samverka. Vi måste föredela den avkastning som jorden och ekonomin ger på ett rimligt sätt. Det är absurt att leva i en värld där klyftorna ökar. Där de åtta rikaste har samma förmögenhet som den fattigaste 3,5 miljarder halvan av mänskligheten.
Politiska ideologier är sällan ödmjuka – den israeliska historikern Yuval Noah Harari konstaterar i boken ”Homo Sapiens” att man kan fylla var sin encyklopedi med både kapitalismens och kommunismens brott.
Och det handlar om ekonomi, det handlar om politik och det handlar om våra livsval. Vi har ett personligt ansvar och vi har ett samhällsansvar.
Vi vandrar ut från köpcentren med kassar fyllda med varor som merparten är på soptippen inom några år. Kläder sydda av barn i Bangladesh, datorer och telefoner gjorda under slavliknande förhållanden i Kina och allt hitskeppat i jättelika containerfartyg bemannade av filippinska sjömän med orimliga arbetskontrakt.
Vi kan inte blunda mer. Patienten jorden är sjuk. Det finns ingen enkel teknik som botar vårt samhälle. Vi lever mitt i en kollaps utan att vi märker det. Det måste ske en omställning!
Varken ingenjörer eller politiker kommer att skapa den nödvändiga förändringen. Visst hör vi politiker och företagare tala om hållbarhet (som kanske till en del är så kallad ”greenwashing”?). Inget illa med det men det är inte ”de andra” som fixar framtiden.
Det är vi alla tillsammans – den överskuggande frågan är – hur ska ett grundläggande hållbart paradigmskifte i samhällsekonomin se ut? Det finns inga givna lösningar och vi har alla här ett ansvar. Politiska partier, näringsliv och alla vi enskilda samhällsmedborgare måste alla engagera oss i denna vår tids absolut viktigaste fråga. Den viktiga politiken sker inte på valdagen utan i vår vardag! Att rösta vart fjärde år befriar oss inte från ansvar.
De ungas demonstrationer fyller mig med glädje och hopp. Min klimatångest förbyts sakta i ett framtidshopp. Och vuxenheten måste delta i denna nödvändiga omställning!
MOGENS LINDÉN
