En kommun inte nödvändigtvis bäst
Den varma och relativt lugna sommaren vad gäller åtminstone kommunstrukturen börjar snart vara bakom. Kansliminister Fellman har redan i media meddelat att Getas beslut om att träda ur samarbetet med övriga norråländska kommuner varken kommer att förändra hennes eller regeringens syn på hur den framtida kommunkartan kommer att se ut. Samma inställning torde regeringen ha när det gäller övriga kommuner som inte delar regeringens syn på den framtida kommunindelningen. Veterligen ges inte ens folkomröstningar där resultatet varit ett klart nej (exempelvis Brändö med en röstningsaktivitet om dryga 59 procent varav dryga 90 procent sade nej till en sammanslagning enligt regeringens förslag) till sammanslagning någon större betydelse.
Knappast kommer de utredningar, som regeringen startade efter fattat beslut om hur kartan måste se ut i september 2017, att tillmätas någon större betydelse oberoende vad utredningarna kommer fram till.
I förra veckan skrev journalisten Harriet Tuominen en ledare i Nya Åland med rubriken ”Varför inte en enda kommun?” där hon pläderar för en kommun i stället för regeringens fyra. Tuominen anser att motståndet mot ändringen i kommunstrukturen överlag i huvudsak beror på att det i landskapet finns några hundra förtroendevalda som absolut vill ha kvar makten att styra och ställa och att de i en kommun med färre förtroendevalda kommer att få mindre utrymme det vill säga makt om någon alls. Tuominen ser inget problem för olika byar och tidigare kommuner att utöva makt i en åländsk kommun bara man lokalt går ihop och röstar in sin kandidat.
Om Åland bildar en kommun så blir antalet ledamöter i fullmäktige antagligen i storleksordningen 50 ledamöter (referens kommunallagen där minimiantalet i kommun med över 10 000 invånare är 27 ledamöter). Av dessa 50 ledamöter kommer i absolut gynnsammaste laget cirka 10 procent att vara från exempelvis skärgården (de nuvarande sex skärgårdskommunernas invånarantal utgör cirka 8 procent av hela landskapets befolkning). När beslut fattas om var i kommunen Åland, resurserna skall placeras, satsas så är det föga sannolikt att exempelvis skärgården kommer att prioriteras.
Det hjälper knappast hur mycket skärgårdens fem representanter argumenterar och lobbar så kommer, givet demokratins mekanismer, skärgården att ha mycket svårt att få en majoritet med sig för större satsningar i Skärgården som ses som viktiga (subjektivt) och nödvändiga (borde vara objektivt).
Jag är rätt övertygad om att de satsningar Brändö har gjort som egen kommun inte skulle ha blivit gjorda i en större kommun och absolut inte i en kommun med säte (beslutsfattare och tjänstemän) på axeln Mariehamn-Jomala. Det är så demokratins mekanismer fungerar, det vill säga majoriteten styr och ställer utgående från sina röstares intressen. Det är ju för det de har blivit valda. Det är inte så att åländska politiker är värre, mindre förstående än politiker öster och väster om landskapet, utan det är helt naturligt. Att i detta fall faståländska politiker skulle fungera annorlunda, visa större solidaritet, förståelse med mera är både befängt och naivt att tro.
Om Åland skulle vara en enda kommun så skulle knappast Brändö ha en med skärgårdsmått stor fristående idrottshall, ett bostadsområde med all tänkbar infrastruktur (helt ur egen ficka, för de övriga har ÅLR- och EU-bidrag erhållits), bredbandsnät tillsammans med Kumlinge och en skola med bibliotek som håller hög standard. För att nämna några av de stora satsningar som kommunen gjort de senaste 15 – 20 åren.
På det kommer ytterligare alla mindre satsningar som gjorts för att hålla en hyfsat hög servicenivå samt inte minst den viktiga intressebevakningen vad gäller färjtrafiken, näringarna med mera…
Alla löften om likvärdig och rättvis service för invånarna, särskilt tillgängligheten i periferin eftersom avståndet spelar roll, är nog bara att se som löften som med ovan nämnda motivering, antagande om hur majoriteten vanligen agerar gentemot framförallt en minoritet i periferin, knappast kommer att uppfyllas. Personligen har jag inget principiellt mot kommunsammanslagningar. Men då skall de göras utgående från att samtliga ”gamla” kommuner skall kunna bibehålla servicenivån, få minst nödvändiga satsningar gjorda et cetera.
Allt det som behövs för att hålla ”hela Åland” levande (om det sen faktiskt är en ärlig ambition är nog en fråga som gärna kan diskuteras även i landskapet Åland). Och ytterligare: också om det kommunala blivit allt mer komplext och små enheter får kämpa för att klara av alla krav som ställs så går faktiskt det mesta att ordna, styra upp genom fördjupat samarbete (finns klart en hel del att göra, bättra på).
John Wrede
Kommundirektör i Brändö kommun som inte har egen ko i diket eftersom pensionen hägrar inom max 3,5 år.
