En börda för samhället
Ett par meningar i senaste veckas tidningsskörd ger en medlem i den så kallade gumkategorin anledning till några missnöjda reflektioner. Innan jag börjar med mina missnöjesyttringar, vill jag först uttrycka min stora tillfredsställelse över att det i den åldersgrupp jag tillhör, inte råder några yttrandeförbud. Vi får fritt tala ur hjärtat.
I senaste torsdags Hbl oroar sig näringsminister Mauri Pekkarinen över att andelen människor i arbetsför ålder i Finland minskar. Han säger att den åldrande befolkningen har en enorm inverkan på regionalpolitiken. ” Jag vet inte hur vi ska lösa det här. Ska vi kuska alla gummor till storstan,” undrar nämnda Pekkarinen.
Underförstått: gubbarna tycks ha förstånd att dö i tid, men inte vi, inte.Man kände sig onekligen som en samhällelig börda när man läste detta, men skam den som ger sig.
I fredagens Nyan kom nästa dolkstöt, eller dolda stöt.Titte T-S skriver skriver att frågan om vilka som skall ges operationer, alt. bekosta dem själva kanske borde upp på det politiska bordet.” Om personer som inte är dödligt sjuka i framtiden borde bekosta operationer som görs uteslutande för att lindra smärta och obehag.”Det skulle vara intressant att få ta del av statistik över utförda operationer, bekostade av landskapet. Månne inte dödligt sjuka-gruppen är i klar minoritet, medan smärta-obehaggruppen är klart större. Och… i smärta-obehaggruppen är merparten troligen av äldre årgång.
Jag tänker på knä-och höftleder och artrosbesvär av alla slag. De yngre i den gruppen bör förstås opereras med allmänna medel så att de i fortsättningen skall kunna dra sitt strå till den samhälleliga stacken, medan vi som ingen nytta gör mera, själva bör bekosta våra operationer med våra höga pensioner.( enligt Roger Janssons ofta i spalterna uttalade åsikt om pensionsnivån)
En följd av detta skulle bli att självmordssiffrorna bland äldre skulle stiga. Ingen nackdel för samhället förstås, men det skulle se illa ut i utomståendes ögon.Vad skulle man i öster och väster tänka om de enligt många undersökningar lyckliga och långlivade ålänningarna.Låg spädbarnsdödlighet, friska arbetsföra och sen, en kort stapel gamla. Vi skulle bli misstänkta för att ha en hemlig ättestupa, medan den enkla metoden att hålla de äldre inom rimligt antal skulle vara att de får bekosta de flesta av sina operationer själva.
Enligt en i USA utförd undersökning med 1500 äldre människor, märkte man att de som hjälpte varandra eller deltog i frivilligarbete, löpte hälften mindre risk att dö under undersökningstiden på fem år än de som inte gjorde något för andra. Många av oss 40-talister och äldre är i sådant skick att vi kan ge en hjälpande hand åt andra behövande, och många gör det, medan andra inte hittar något som känns meningsfullt för dem. Sånt här behöver organiseras, och en liten morot är på sin plats, till exempel ett mål mat. Fördelarna är att man får träffa olika sorters människor, får bekanta och kanske vänner.
Titte T-S:s text om att smärta.obehagoperationer kanske inte borde bekostas av samhället var nog tuvan som stjälpte lasset. Slutsatserna är helt mina egna.
Jag önskar bara att man i samhället skulle diskutera mera konstruktivt och inte ständigt ondgöra sig över de kostnader de äldre medför. Livsåldrarna följer en på förhand bestämd ordning. Allt har sin tid.Vi kan inte rucka på det.
Maj-Britt L. Jansson
