En annan lösning är möjlig för lotsstugan
Kobba Klintars vänner har gjort beundransvärda insatser för att hålla liv i lotsstationen vid Mariehamns inlopp. Nu vill man satsa energi på lotsstugan i Mariehamn. Den färdigställdes 1862, året efter stadens grundläggning och med modell från den något äldre stugan på Kobba Klintar. Då syntes ännu inget av den nya staden.
På nuvarande Öhbergska backen fanns byn Övernäs fyra bondgårdar, vid Slemmerns strand låg Österlunds torp, norr om Badhusberget låg Rossens torp och invid byvägen till Ytternäs Mattssons torp, ett tillbyggt båtmanstorp från början av 1700-talet. Allt är i dag borta förutom båtsmannstorpet/Övernässtugan.
Lotsstugan är således helt unik genom att det är den första byggnaden som byggdes på den nya stadens område. Den har i 156 år stått på sin karga klippa och är ett landmärke som syns från många håll. Västra gaveln är något av husets signum och huvudfasad. Efter en brand för några årtionden sedan återställde vi byggnadens interiör enligt ursprunglig planlösning och den gamla fönstertypen återinsattes.
Därefter K-märktes lotsstugan. Tanken var då att här inhysa en historisk berättelse om lotsverksamheten. Så blev det inte och huset har tyvärr mest varit tillbommat. Det är därför lovvärt att vännerna från Kobba Klintar har tagit sig an deras havsomflutna lotsstugas något yngre syster i Mariehamn.
De nu presenterade planerna har det vällovliga syftet att göra berget runt stugan mer besökarvänligt. En lång ramp föreslås byggd från parkeringen norr om stugan till en stor terrass på västra sidan. Från den norra rampen planers en ramp längs stugans östra gavel upp till lotsstugans entré. Från att stugan hittills varit inramad av orörd bergnatur skulle det bli träkonstruktioner runt nästan hela huset.
Kulturhistoriskt och estetiskt skulle förändringen bli påtagligt negativ. Det smärtar mig därför att behöva vara kritisk till de i tisdags presenterade planerna. Hur många är inte de gamla bondgårdar och andra stilfulla bostadshus som estetiskt havererats genom att det framför dem anlagts stora terrasser på öppna eller inklädda styltor.
Tyvärr skulle resultatet också här bli sådant. Terrassen med räcke och inklädd bärande konstruktion skull komma att skymma stora delar av den västra huvudfasaden sedd nerifrån hamnen.
Men en annan lösning är möjlig. Den som besökt platsen har sett att det finns en ravin söder om lotsstugan. Den börjar i nivå med parkeringen invid brunnen. I ravinen kan byggas en svagt stigande och nästan osynlig ramp västerut till en avsats framför stugans entré på södra sidan.
Här kan anläggas ett diskret trägolv som inte skymmer huset. Platsen ligger med hänsyn på utsikten högre än den planerade. Den är också betydligt närmare huset vilket är bra med tanke på vännernas dröm om ett kafé i lotsstugan. Om terrassen byggs över ravinen kommer man lättare till det fina utsiktsberget som reser sig på södra sidan av ravinen.
Rampen blir mindre än en fjärdedel så lång vilket är fördelaktigt med tanke på miljön och priset.
När jag läser Finlands Allmänna Tidning från 1863 sägs det om lotsstugorna vid Mariehamn att ”vardera stugan är gulmålad med rött tak och vita fönsterposter”.
Obekant för mig när lotsstugorna allmänt började vitmålas.
FOLKE WICKSTRÖM
