En åländsk socialpolitik är nödvändig
En viktig debatt om en ”egen ” åländsk socialpolitik pågår. Hittills har så kallad blankettlagstiftning i huvudsak varit rådande. Med tiden har dock särskilda ”egna” åländska bestämmelser inom sociallagstiftningen vuxit fram. Denna utveckling gör överskådligheten inom lagstiftning oklar och tillämpningen av lagarna svår för sjutton kommunala organisationer. Problematiken kan beskrivas på följande sätt:
Blankettlagstiftningen
är tänkt att leda till att vi har samma socialpolitik som i riket. Tanken är att om det sker ändringar i rikslagstiftningen ska samma ändringar ske på Åland. Denna automatik har dock brutits i några fall och ändringar i blankettlagstiftningen görs först efter att lagtinget fattat beslut om detta. Under årens lopp har dessutom egen åländsk lagstiftning skapats inom socialvården. Vi har bättre sociala förmåner i riket och i vissa fall saknar vi motsvarande förmåner som i riket.
Riktgivande har i flera fall varit självstyrelselagens rekommendation om ”minst samma sociala förmåner som i riket”. Dagsläget är en åländsk socialvårdslagstiftning som rent tekniskt är krävande att behärska och innehållsligt svår att överblicka.
I ett utlåtande till Ålandskommittén beskriver landshövding Peter Lindbäck svagheterna i de så kallade blankettlagarna. Inledningsvis konstaterar Lindbäck hur komplicerat det är att läsa en blankettlag. Det förutsätter att man läser den åländska blankettlagen och rikslagen parallellt för att upptäcka eventuella i avvikelser från rikslagen i den åländska lagstiftningen. Dessutom påpekar Lindbäck att de förvaltningsuppgifter som enligt rikslagen ankommer på olika namngivna myndigheter i riket bestäms något oklart ligga på Ålands landskapsregering i blankettlagen.
Tillspetsat kan man säga att läser man enbart blankettlagen vet man inte vad lagen innehåller materiellt och inte heller vilken myndighet som har ansvar för lagens tillämpning på Åland.
En destabiliserande faktor i detta system är att den framtida utvecklingen av socialpolitiken i Finland är helt öppen. Regeringen Sipilä avser att spara miljarder på socialvården vilket oundvikligen innebär försämringar i förmåner och socialskydd. De stora förändringar inom socialvården som den förra regeringen i Helsingfors drog igång kan knappast förverkligas i den takt och det omfång som planerats. Läget är labilt och därför inte något man med någon större säkerhet kan hänvisa till i den åländska debatten.
En socialpolitik anpassad till åländska förhållanden är nödvändig för att långsiktigt uppnå hållbar social trygghet. För att förverkliga ett sådant politiskt mål krävs kunskap, noggranna överväganden och en bred demokratisk diskussion. Situationen är allvarlig och krävande. För att skapa en rättssäkert och socialt hållbart Åland krävs politiskt mod och kloka förändringar. Den tid när vi med automatik kopierade rikslagstiftningen i form av blankettlagstiftning är obönhörligen förbi.
Barbro Sundback (S)
