En åländsk framtid?
En kvinna som just fött sitt andra barn sökte jobbet som kommunsekreterare i Jomala kommun. Trots att hon med ganska stor säkerhet är den som har mest relevant arbetserfarenhet och formell kompetens för de kommande arbetsuppgifterna, går kommunfullmäktige emot kommunstyrelsens förslag om att anställa henne.
Istället väljer man en man utan särskild erfarenhet från kommunalförvaltning som närmast jobbat med bilregistrering. Ingen av kandidaterna intervjuades inför anställningen.
Carina Aaltonen spekulerar i en insändare (Nya Åland 28.9) i om den egentliga orsaken till att kvinnan inte fick jobbet är att hon förmodas vara föräldraledig en period efter födseln. Kommunen skulle alltså behöva anställa en vikarie i perioden innan hon kan tillträda anställningen. Det skulle därför vara mycket intressant att veta kommunfullmäktiges motivering till att välja mannen framför kvinnan i detta fall.
Åland har ett diskrimineringsombud. Man kunde ju tro att detta var en fråga för ombudet, men genom en fadäs finns inte något sådant som diskriminering på grund av kön i den annars så utmärkta och heltäckande åländska lagstiftningen. Ombudet kan alltså inte ta sig an frågan före den 1 november när detta får en ändring.
Vad signalerar Jomala kommun med detta beslut?
Trots alla ”Flytta hem”-kampanjer och alla vackra ord om att vi måste få hem dem som väljer att studera utomlands: När det kommer till kritan är inte kvinnan med erfarenhet från personal- och informationsfrågor från föreningen Nordens kontor i Stockholm, hennes kemist-man och deras två barn en resurs för Jomala kommun. För hon har ju just fött barn.
De åländska politiker som gjort hemläxan vet att ett av Europas största framtida problem är den skeva åldersstrukturen. Det föds helt enkelt alltför få barn i Europa till att ta hand om och betala för alla blivande pensionärer. Det gäller också Finland, och Åland. Det nyttigaste en familj kan göra är alltså att få många barn, och det nyttigaste ett samhälle kan göra är att lägga tillrätta för föräldrar att ta väl hand om dessa barn och göra det enkelt att kombinera barnafödande och arbetsliv. Och förstås vara stenhårda på att försvara kvinnors rättigheter i arbetslivet. Detta har inte Jomala kommun förstått.
Är det så att det är obekvämt på Åland att slå vakt om kvinnors rättigheter och våra grundläggande bestämmelser som motarbetar diskriminering i arbetslivet? Varför röstade inte alla ledamöter i kommunstyrelsen för att kvinnan skulle få jobbet? Varför vågade inte ledamöterna från socialdemokraterna stöda Carina Aaltonens förslag att förorda att kvinnan valdes? Var de rädda att det hade varit impopulärt bland väljarna?
Om så är fallet menar jag att vi har ett samhällsproblem på Åland. Centerns ord om ”Åland – världens bästa plats att bo på” klingar ihåligt. Åland framstår som ett samhälle som ligger långt, långt bakom övriga skandinaviska länder i synen på jämställdhet och kvinnors självklara rätt till arbete trots barnafödsel.
Åland ska inte vara ett samhälle där kvinnor diskrimineras och inte vågar protestera på grund av rädslan för att aldrig få något jobb igen.
Eller är det Ålands framtid, vad säger du kommundirektör Jansson?
Pernilla Simolin
