SÖK
MENY
Jag noterar att det finns en vana i vår lokala debatt att behandla ”ekonomin” som om den vore ett mantra. En vecka ska vi få panik och utse en skyldig – utan underlag eller statistik. Nästa vecka ska vi vara ”tuffa”. Sedan upprepas de vanliga slagorden: ”tillväxt”, ”disciplin”, ”slöseri”.
Men ett slagord är ingen strategi och en stämning är ingen struktur. Alla som faktiskt vill påverka vet att ekonomi är ett system.
På Åland är det systemet litet, exponerat och tätt sammanvävt. En sjukhusbudget är inte frikopplad från tillgången på arbetskraft. Bostadsutbud är inte frikopplat från företagens möjligheter att expandera. Förebyggande hälsa är inte frikopplad från långsiktiga utgifter. Administrativ friktion är inte frikopplad från exportens konkurrenskraft.
Allt hänger ihop. Och just på grund av vår smala skala syns det överallt. Ändå avspeglas detta sällan i den politiska debatten.
När ekonomiska resonemang reduceras till posering – vem låter tuffast, vem upprepar gamla fraser, vem säger ”tillväxt” mest självsäkert – missar vi den egentliga frågan: Hur förstärker alla dessa delar varandra i människors vardag? Det är det som spelar roll.
I en liten jurisdiktion vet vi att splittring kostar. Om bostadspolitik och arbetskraftsbehov drar åt olika håll blir konsekvenserna omedelbara. Om samordningen med staten kommer för sent följer juridisk friktion. Om handel över skattegränsen blir för tungrodd är det de lokala företagen som får bära kostnaden.
Men inget av detta är ideologiskt. Det är strukturellt. Och seriösa aktörer behandlar det som sådant – för om diagnosen är fel, blir behandlingen också fel.
Ekonomiskt ansvar har aldrig handlat om att välja mellan näringsliv och välfärd, eller mellan återhållsamhet och motståndskraft. Det är teatrala motsatspar formade för att tilltala vissa väljargrupper. Verkligt styre handlar om samordning och konsekvens – att se till att beslut inom ett område inte omärkligt underminerar ett annat. Att förstå sambanden är inte valfritt. Utan det kan vad som helst skyllas på vad som helst, och ingenting lösas.
Det är ganska enkelt att få ett kvartalsresultat att gå ihop genom att skära i kärnverksamheten. Det är betydligt svårare att bygga system som minskar svängningarna över ett decennium eller leder till långsiktig tillväxt. Och eftersom den politiska tidshorisonten är kort är det också lätt att lämna scenen innan kostnaderna av kortsiktigheten blir synliga.
Åland har ingen brist på åsikter om ekonomin. Men åsikter är inte styrning. När ett argument undviker mekanismer eller konkreta åtgärder är det signalpolitik.
Om vi menar allvar med tillväxt måste vi tala realistiskt om samordning.
Om vi menar allvar med effektivitet måste vi tala ärligt om institutionell tydlighet.
Om vi menar allvar med export måste vi praktiskt minska den strukturella friktionen.
Man känner igen allvaret i en politik genom att se om den klarar frågan: hur, exakt? När ett påstående varken kan producera eller överleva kontakt med underlag är det värt att notera att det ofta överlever genom att undvika frågan.
Jag har tidigare varit tydlig med att vår ekonomiska verklighet – givet klumpsumman och vad vi faktiskt kontrollerar – i mycket hög grad är bunden till Finland. Vi kan naturligtvis vidta åtgärder lokalt, men våra nationella och EU-relaterade relationer erbjuder de mest verkningsfulla verktygen.
Alla i näringslivet vet att Ålands exportkapacitet begränsas mindre av ambition och mer av friktion – något självklart för alla med grundläggande ekonomisk förståelse. Ingen lokal aktör, oavsett partifärg, kan ändra tullagstiftning, valutaordningar eller EU-regler. Att låtsas något annat är inte analys; det är politisk teater.
Därför var det välkommet att se Socialdemokraterna presentera ett Ålandsprogram som faktiskt adresserar den huvudsakliga strukturella frågan: den administrativa bördan som skattegränsen skapar.
Detta spelar roll av en enkel anledning: Ålands exportkonkurrenskraft formas mer av EU-regler än av lokala slagord. Om företag tvekar att handla med Åland för att tullprocedurerna är för tunga, då gör återkommande rop om ”tillväxt” absolut ingen skillnad. Endast nationell lagstiftning och diplomatisk påverkan kan minska den friktionen.
SDP:s förslag erkänner och respekterar denna verklighet genom att omformulera exportproblemet som ett administrativt hinder – inte ”brist på ambition”. Det placerar problemet där det faktiskt finns: i Finland och EU. Och det föreslår faktiska verktyg: förenklade tullrutiner, användning av flexibiliteter i EU:s tullkodex, förbättrad samverkan mellan Finland och Åland samt EU-påverkan för att minska bördor.
Trots att Åland endast har ett mandat i riksdagen har tid, konkret energi och politiskt kapital lagts på att presentera faktiska lösningar för att stärka Ålands långsiktiga konkurrenskraft – utan att kräva verktyg som Åland inte har. Det visar en vilja att ta Ålands specifika situation på allvar, snarare än att behandla Åland som en eftertanke.
Och här ligger skillnaden mellan estetik och styrning. Den ena sidan upprepar slagord om ”tillväxt”. Den andra presenterar mekanismer som faktiskt gör tillväxt möjlig.
Detta visar också varför nationella beslut spelar roll – eftersom vissa av de verktyg vi behöver inte finns lokalt oavsett vem som vinner ett val.
En politiker kan hitta på slagord, men de som kan styra kommer med lösningar. Personligen ser jag fram emot att se vilka andra förslag de nationella partierna tar fram i sina Ålandsprogram. En bra idé är en bra idé oavsett ursprung.
Det enklaste sättet att låta tvärsäker är att ignorera de delar av systemet som komplicerar berättelsen. Ekonomisk debatt kollapsar alltid när enkel retorik förväntas ersätta seriös analys – och då sitter vi kvar och debatterar estetik.
Jag tror att vi är kloka nog att se skillnaden.
ALYSSA BITTNER-GIBBS (S)
