Dyrt och verkningslöst politiskt experiment
Landskapsregeringen väljer nu en strategi gällande vårt kommunfält som ter sig lika dyr som långsiktigt verkningslös. Kommunerna behöver bli färre och större. Då upprätthålls kompetenser, effektiva organisationer skapas och rättssäkerhet och likvärdig säkras. Möjligheterna för tillväxt, konkurrenskraft och inflyttning förbättras.
För att nå dit måste landskapsregeringen ta ett avsevärt större ansvar än man nu ämnar göra. Det ska inte spela någon roll var på Åland man bor för möjligheterna till att leva ett rikt liv och få del av den gemensamma välfärden. Åland får i snabb takt allt fler kommuner med problem att klara av den nödvändiga servicenivån parallellt med att kostnader och intäkter ska matcha varandra.
Den utmaningen sätts på sin spets när kommunernas socialtjänst snart inleder sin verksamhet. Ska kommunerna lyckas leverera den välfärd som efterfrågas krävs en effektiv användning av våra gemensamma skattemedel. I en större kommun finns möjlighet att organisera verksamheten mer effektivt.
Alternativet stavas oattraktionskraftshöjande åtgärder och går ut på skattehöjningar, driftsfinansiering via banklån eller succesivt höjda landskapsandelar. Vilket heller inte är hållbart med tanke på landskapsregeringens egen svaga ekonomi.
Pandemin har i rask takt blottat behoven till förändring. Detta är inget som löses genom vaccin, det enda som hjälper är politiskt ansvar. Landskapsregeringens förhoppning att frivillighet nu ska lösa alla brådskande kommunala utmaningar verkar mer färgad av politisk prestige djupt rotad i den kommunala myllan och envishet än något annat.
Detta kommunala experiment som nu lanseras kommer ärligt talat inte att lösa grundläggande problem. En samgång mellan två kommuner i ekonomiskt trångmål skapar ingen tillräcklig robust enhet för att medföra reell skillnad i den kommunala driften. För att lyckas med detta behöver den nya kommunala enheten givetvis ha förutsättningar till en sund ekonomi.
Vilken kommun med hyfsad ekonomi är intresserad av att gå samman med en ekonomiskt svag kommun? Inte ens frikostiga samgångsunderstöd bidrar till detta. Vad är vitsen med samgång om ingenting blir bättre? I lagstiftningsförslaget som nu nått lagtingen är landskapsregeringen beredda att dela ut miljoner på något som i verkligheten inte leder till ekonomiskt starkare kommuner.
Ett scenario där exempelvis Sottunga och Föglö, Lumparland och Lemland samt Geta och Finström går ihop och bildar tre nya kommuner skulle i samgångsunderstöd kosta ca 7 miljoner euro under 5 år. Enligt mig är landskapsregeringens prestigefyllda experiment ingenting som skapar förutsättningar till ett starkare Åland.
Istället sätter det ålänningarna i ett fortsatt vakuum där tiden för länge sedan hunnit fatt vår nuvarande kommunindelning.
JOHN HOLMBERG
LAGTINGSLEDAMOT (LIB)
