Dokumentera alla vrak vi känner till
För en tid sedan hörde jag ett föredrag med titeln Dykturism, vilket i främsta rummet handlade om att locka hit folk för att i våra åländska vatten dyka på skeppsvrak. Det förvånade mig att föredragshållaren fäste så lite uppmärksamhet vid vårt maritima kulturarv.
I stället framhöll han vilka positiva ringeffekter det skulle ha för stuguthyrare, restauranger, mataffärer, passagerarrederier osv. om man fick till stånd en ordentlig dykturism Jag förstår, att med den titeln på föredraget skulle fokus inte riktas på kulturarv. Men det påminde mig ännu en gång om, att de skeppsvrak som finns i de åländska vattnen, utgör en väsentlig del av vårt maritima kulturarv, som vi bör göra vårt allra bästa för att värna om.
Tyvärr nödgas vi konstatera, att våra beslutsfattare hittills inte ägnat frågan särskilt stor uppmärksamhet.
Nu, när champagnevraket hittats blir det ett väldigt ståhej, när man hoppas att det skall inbringa skönt klingande slantar till landskapet. Och detta är naturligtvis utomordentligt bra. Frågan om vem som kom först ned till vraket är naturligtvis av ringa betydelse. Den frågan är en struntsak, om man ser till det maritima kulturarvet.
Här vill jag gärna ge en eloge till landskapsregeringen för att man vidtagit åtgärder för att samtidigt som man bärgar de berömda buteljerna avser att göra en marinarkeologiskt riktig dokumentation av vraket.
Vem är det förresten som har det övergripande ansvaret för kulturarvet? När jag för några år sedan för en tjänsteman vid museibyrån ifrågasatte det lämpliga i att i dagspressen offentliggöra var alla vrak finns fick jag till svar:
– Tänk vad det sku´ vara bra för stugägare, om det kommer hit en massa dykare som vill hyra in sig!
Har inte hela landskapsregeringen ett ansvar i den här frågan? Är en tjänstemans åsikt och agerande i ett dylikt ärende något som regeringen accepterar? Enligt min åsikt kan en överordnad myndighet delegera uppgifter till underordnade, men det slutliga ansvaret åligger alltid den överordnade. Här kan man inte undandra sig sitt ansvar genom att hänvisa till något regelverk.
Men varför skall vi inskränka oss till att göra en dylik dokumentation endast av detta vrak? Jag anser att en sådan dokumentation skall göras på alla vrak vi känner till i våra vatten, innan dykare ges tillstånd till att gå ned till dem. Givetvis kostar rent vetenskapliga dokumenteringar en hel del pengar, men om man från politiskt ansvarigt håll känner ansvar för det maritima kulturarvet skall man i landskapets budget årligen ta upp ett tillräckligt stort anslag för att möjliggöra dokumentation av, låt oss säga tre á fyra vrak per år.
Det kommer naturligtvis att ta många år innan vi undersökt alla vrak, men de har redan legat där i kanske 100 år och några tiotal år till gör ingenting.
Jag har diskuterat detta spörsmål med en av Sveriges främsta auktoriteter på marinarkeologi, Catharina Ingelman-Sundberg, och framfört mina ovanstående åsikter till henne och hon säger:
– Jag tycker ditt förslag är jättebra, men då måste museerna vara lite mer framåt och söka massor av pengar så att det händer något.
– Som du anser jag att vraken är ett värdefullt kulturarv och bör tas om hand. Kanske skulle ni börja med att undersöka 3-4 vrak som ni utser till turistvrak och sedan släppa ned dykare på dem.
Jag vill inte av ansvariga politiker få höra:
– Om vi i framtiden får bättre resurser, så kanske vi kan göra något.
Ett dylikt uttalande bekräftar en likgiltig och nonchalant inställning hos vederbörande till den här delen av vårt maritima kulturarv. Nej, bästa politiker, reservera varje år ett tillräckligt stort anslag i årsbudgeten för att under sakkunnig ledning möjliggöra en vetenskaplig dokumentation av tre á fyra skeppsvrak per år. Sedan detta är gjort kan man upplåta skeppsvraken för dykturism.
Göte Sundberg
