Djurplågeri borde straffas med evigt djurförbud
Det var ett lindrigt straff fårägaren på norra Åland fick för djurplågeriet.
Det är synnerligen upprörande att man kan missköta sina djur så till den milda grad som denne kände man, som ofta förekommer i medierna i en ansvarsställning som fordrar stor trovärdighet, inte får ett mer kännbart straff.
Böter och två års djurförbud – det borde varit djurförbud för all framtid. När man läser hans försvar och sedan domen kan man förledas att tro att det som hände var en tillfällighet – ett force majeure som han själv kallar det – men alla som vet vem han är vet också att så inte är fallet. Denne man är känd för sin misskötsel av får under åratal.
En ansvarsfull och kunnig fårägare för till exempel inte ut 20-30 dräktiga tackor till en holme över sommaren där de får lamma bäst de kan, utan hjälp och tillsyn. Detta tyder i sin tur på att ägaren inte skiljer ut bagglammen i tid från flocken och inte heller har någon ordning på när baggen får vara tillsammans med tackorna.
Enligt tidningsreferaten förstår man också att det lammats utomhus vintertid på ställen dit fårägaren kommit en gång om dagen för att ge mat och vatten. Jag tillåter mig tvivla på besökens omfattning. Om fåren frusit och svultit ihjäl och de levande var avmagrade och i dåligt skick har nog allt brustit mycket mer än fårägaren medger.
På holmen där jag har känningar bor det folk sommartid som bekymrat sig om djuren och försökt hjälpa dem efter förmåga. Små lamm dog, somliga revs av mårdhund, andra togs inte om hand av tackan eller var för svaga för att klara sig i skocken. När betet var slut var fåren kvar och stugägare högg sly och bar färskt vatten åt dem.
Själv har jag livslång erfarenhet av djurskötsel och min bestämda åsikt är att alla djur jag har ansvar för alltid måste komma i första hand. Om det sedan är får, nötkreatur eller hästar är de helt beroende av sin ägare för sin överlevnad och drägliga livsmiljö. Det har tydligen inte den dömde fårägaren förstått.
Jag vet också hur det är att ha ett annat yrke och kombinera det med djurhållning. Det är svårt många gånger och klarar man det inte måste man ta sitt ansvar och bestämma sig vad man skall satsa på eller avveckla. En hög tjänsteman behöver inte syssla med fårhållning för sitt uppehälle, han behöver inte heller konkurrera om jordbruksstöden med dem som har djurhållning som sitt levebröd.
Det är synd att tidningarna inte publicerar namnet på den dömde djurplågaren, det skulle i hans ställning förmodligen vara det värsta straffet och ur min synpunkt det enda rätta.
Maj-Len Lindholm
