Distansundervisningens krav på föräldrarna
Rainer Juslin, ordförande för lag- och kulturutskottet, skriver i en insändare att ”Lagen föreskriver att skolan skall säkerställa att alla barn, oberoende av ekonomiska och sociala förhållanden eller funktionsnedsättning har tillgång till en inkluderande och jämlik barnomsorg och grundskoleutbildning samt främja ett livslångt lärande för alla”. Jag frågar mig hur det ska gå till? Skolan och barnomsorgen har hand om barnen dagtid måndag –fredag. Resten av tiden är det föräldrarnas ansvar att se till att lagen uppfylls. Inte alla föräldrar har den kompetens som krävs att uppfylla lagens krav, så vems är då ansvaret om omsorgen brister?
I åratal har vi accepterat att alla talar om att ”man har rätt att kräva av samhället”, än det ena och än det andra. Det egna ansvaret verkar inte stå högt i kurs längre, varken när det gäller att ta ansvar för sitt eget liv, eller sina barn. Alltför många anser i dag att det är samhällets ansvar att se till att barnen får en god omvårdnad, en vettig uppfostran, och en bra utbildning.
Så till distansundervisning av barn i skolåldern. Utan att till alla delar tagit del av lagtexten, men med hänvisning till Juslins insändare verkar det alldeles tydligt att beslutsfattarna (lagtinget) anser att föräldrarna har ett ansvar vid distansundervisningen. Att någon i hemmet ser till att barnet studerar, och läser in, de ämnen som står på schemat. Att barnet inte skolkar, och ägnar sig åt spel på paddan i stället för studier. Inser och accepterar alla föräldrar vilka krav distansundervisningen ställer på dem, eller förväntar de sig att skolans och samhällets ansvar sträcker sig även till att se till att hemundervisningen verkligen blir en undervisning, och inte en oavsiktligt ledighet för barnet? Och hur har skolan tänkt säkerställa att systemet fungerar?
Det går bra att skriva lagar om än det ena och än det andra, och förvänta sig att ”någon” ser till att allt fungerar enligt lagens krav, men vem denna ”någon” är, är inte alltid så klart formulerat alla gånger. Ibland skulle det vara en fördel att man först ser på hur saker och ting fungerar i samhället, och sedan skrev lagarna så att det skulle finnas en möjlighet att uppfylla de krav som lagen ställer. I annat fall blir lagen en tom fras utan mening och innehåll.
Rainer Juslin skriver också att man inte skall blunda för verkligheten, men nog verkar det som man inte haft ögonen öppna för de hemmavarandes situation när man formulerat vissa stycken i lagen.
RUNA LISA JANSSON
