DELA

Din satan, din fan

När jag läste torsdagens (27.5) Nya Åland reagerade jag på första artikeln i andra sektionen, ”Könsord är vardagsmat i skolorna”.

Artikeln
handlar om att eleverna i högstadiet har börjat använda fler och grövre svordomar. Vad jag reagerade på var att man lade ner relativt mycket energi på att utrota svordomar i skolmiljön.
Min fråga blir då, varför? Svaret är att det antingen ligger ett egenvärde eller ett instrumentellt värde i att inte svära. Att det skulle ha ett egenvärde känns en smula fantastiskt då svordomar bara är ord, alltså måste svaret vara att det finns något annat bakom, vilket också är fallet då man läser hela artikeln, att inte såra folk.

Dock ser jag inte ett orsakssamband mellan att svära och såra folk, det är ju inte direkt svordomarna som sårar folk, annars skulle min umgängeskrets haft ihjäl varandra till höger och vänster över vad vi säger åt varandra så till den milda grad att jag inte skulle ha en umgängeskrets längre.
Saken är väl snarast den att det inte är vad man säger utan hur och när man säger det som avgör om någon blir upprörd eller inte. Sanningen är att det mest grundläggande sättet att vara otrevlig på är att säga sanningen vid ett opassande tillfälle. Ingen påstår dock att man bör stoppa folk från att säga sanningen.

Resultatet är att man använder sina knappa resurser på fel sätt i detta fallet, man ger sig på något som är lite halvrelevant, som i slutändan förbättrar skolmiljön minimalt och kanske försämrar den för många då de måste gå på kvarsittning ifall lärarna råkar höra dem prata på rasterna.
Man bör snarare lägga tiden och pengarna på verkliga problem som mobbning istället för att försöka sätta dit dem som säger ”kukfitta” åt sin kompis, som råkar vinna den pågående rundan i kortspelet lite överraskande.

Slutligen skulle jag vilja hävda att det bara berikar ens talspråk att använda kraftuttryck, förutsatt att man vet när det är lämpligt och när det inte är det och uppenbarligen gör eleverna det i och med att de inte svär under lektionerna.

Henrik Storå