Det ordnar sig
I offentligheten för vissa kretsar inom etablissemanget en gnällig och destruktiv diskussion om Ålands ekonomi. Att landskapets ekonomi skulle vara hotad är minst sagt överdrivet. Några års underskott som nästan helt kan tillskrivas pandemin klarar landskapet av på sikt. Krisen ligger på intäktssidan och där kan man notera en god återhämtning. Turismen har kommit igen med fart denna sommar. Byggnadsbranschen är sysselsatt. Tjänstesektorn letar efter folk. Banker och försäkringsbolag går med historiskt stora överskott. Konsumenterna spenderar en stor del av sina besparingar hemma.
För den offentliga ekonomin är det fråga om förlorade skatteintäkter som måste tas igen.
Med andra ord behövs det inte skäras i välfärden. Det gör man inte heller i vår omvärld. I Finland reformerar man skolsystemet, föräldraledigheten, hälso- och sjukvårdssystemet och tryggar de äldres vård med en personalkvot på minst 0,7 i äldreboenden och ställer om ekonomin för att nå EU:s klimatmål. Man har lärt sig från åren 1991 och 2008 att det inte går att spara sig ur samhällskriser som är genomgripande och skadliga för stora grupper i samhället. Liknande politik ser man i EU och USA.
På Åland har färjetrafiken fått känna av pandemin mest av alla branscher. På kort sikt är de ekonomiska förlusterna stora. Däremot kan man med skäl fundera om det ändå inte är på tiden att omstrukturera branschen. Överkapacitet tvingade rederierna till osund konkurrens. Masstransporter till osannolikt låga priser för att stimulera till storkonsumtion av alkohol med allvarliga sociala konsekvenser som i värsta fall innebar våldtäkter och annat osunt leverne.
De kryssningsfartyg som vi nu ser i Västerhamn har passagerare av ett helt annat slag. Barnfamiljer, hela tjocka släkten tar sig från hamnen intill Torggatan för att handla och njuta av en kort tid i Mariehamn. Toppen. Deras reseminnen är säkert mera föredelaktiga för Åland än enbart en konsumtionsfest på färjorna. Hoppas denna utveckling fortsätter och ger resandet med färja till Åland ett mer innehållrikt värde.
Inbesparingar i välfärden för att behålla sexton kommuner och en rad kommunalförbund på Åland är ett hopplöst politiskt och ekonomiskt projekt. I debatten dras all kommuner över en kam. Så är dock inte fallet. Vissa kommuner har rätt goda förutsättningar att utvecklas men alltför många är för små och för svaga. Nedskärningar i välfärden kommer att ytterligare försämra de svagaste kommunernas överlevnadsmöjligheter. Här behövs en kommitté med alla partier representerade. Det räcker med fyra kommuner, fyra kommundirektörer och fyra fullmäktige. Inbesparingarna ska göras i administrationen av den kommunala sektorn inte i välfärden till medborgarna.
Det är inte klokt att avlöna sexton kommundirektörer plus Magnus Sandberg för ge alla ålänningar god kommunal service. Direktörerna är det största hindret för en nödvändig kommunreform. Vilka av direktörerna är villiga att frivilligt lämna sitt jobb? Politiker som gömmer sig bakom argumentet att visst är man för kommunreformer men de ska ske frivilligt undandrar sig sitt ansvar. Att de nu är beredda att försämra välfärden är en följd av dubbelmoral och bigotteri. Ett barn förstår att det inte är realistiskt med en kommun på några hundra innevånare där mer än hälften är pensionärer och den kommunala servicen dessutom ska försämras. Inget hållbart koncept för framtiden. Dags att se sanningen i vitögat.
Vi behöver ha is i magen och agera ekonomiskt långsiktigt, ställa om samhället och minska våra koldioxidutsläpp med 50 procent fram till 2030 jämfört med nivån 1990. För kommande generationer måste vi garantera inte bara koldioxidneutralitet utan lämna efter oss Östersjön som ett rent hav.
Börja med en plan som syftar till att flytta fiskodlingarna från havet och köp nya skärgårdsfärjor som drivs icke fossilt. Framtiden är idag inte igår eller imorgon.
BARBRO SUNDBACK (S)
