Det handlar inte om lön, det handlar om arbetssituation
Sjukvården är sannolikt den del av den offentliga sektorn som de flesta uppfattar som mest angelägen.
Jag är kluven till en offentlig debatt om detaljer inom ÅHS men välkomnar en generell debatt om ÅHS och sjukvårdens roll på Åland.
Folke Husell föreslår i sin insändare differentierade vårdavgifter utgående från patientens inkomster. Den offentliga sjukvården skulle till övervägande del bli avgiftsfinansierad. De rika sjuka patienterna skulle betala mest – de fattiga sjuka minst eller inget alls. Folke Husell har här fel, varken skola, vård eller omsorg bör huvudsakligen finansieras av användarna och knappast heller vägar, domstolar eller brandkår.
Jag är övertygad att merparten av ålänningarna även i fortsättningen vill ha en sjukvård som finansieras genom våra progressiva skatter. Vi betalar gemensamt för att upprätthålla en sjukvård för alla helt oberoende av om vi är friska eller sjuka.
Peter Rask räknar i sin insändare upp ett antal s.k ”myter” som jag kort vill kommentera. Johnny Nordman skriver i sin insändare ” ortopeder föredrar ett utvecklande och utmanande arbete framom ett trist arbete med hög lön. Beviset är att alla universitetssjukhus som har de sämsta lönerna är fullproppade av glada ortopeder”.
Jag tror både Johnny Nordman och Peter Rask här har rätt. Lönen är viktig men inte avgörande. Den fundamentala frågan är m.a.o. hur vi skapar trivsel och delaktighet inom ÅHS.
Peter Rasks uträkning där han hävdar att kostnaden för ordinarie ortopeder är i stort sett lika som för stafettläkare är svårförståelig när siffrorna han framlägger bekräftar att ÅHS får två ordinarie ortopeder till priset av en stafettläkare. (Ett antal av de myter Peter Rask polemiserar emot känner jag inte igen i debatten och de måste nog mest ses som ett retoriskt grepp).
Johnny pekar på en egen klinik som en möjlig väg. Jag tror att en egen jourlinje och en egen ortopedklinik är något som är värt att överväga. Detta är det vanliga i vår omvärld. Att rekrytera ambitiösa ortopeder utan en egen jourlinje tror jag kan vara svårt. Att en ortoped rekryterar ortopeder bäst tror jag att är tveklöst. Ortopederna Tötterman, Lind, Robinsson och Westermarck som just nu hjälper oss har samtliga rekryterats av Johnny Nordman.
Med perspektiv på ÅHS allt sedan starten hävdar jag att problemen inte beror på för många kliniker. Denna fråga kommer upp med jämna mellanrum – senast för ett par år sedan när dåvarande chefläkaren ville skapa ett nytt led av chefer s.k. blockchefer just hänvisande till att vi har för många kliniker.
Vid ett antal tillfällen har det i styrelsen framkastats att vi borde ha färre kliniker. Jag tänker inte recensera de enskilda klinikerna men jag tror vi kan fastslå att de små klinikerna inte utgör något problem. Jo, öronkliniken saknar en öronläkare men när den är bemannad har den fungerat lika väl som de andra klinikerna.
Det har inget egenvärde att slå ihop kliniker. En klinik består kort och gott av en representerad specialitet där klinikchefens möjlighet att påverka budgetutfall är synnerligen marginellt. Den enda posten av större betydelse är ”vård utom ÅHS”. I övrigt består budgeten till minst 70% av tjänster som dras in och inrättas av styrelsen.
Antalet patienter som väntar på en ortopedisk operation illustrerar inte på något sätt operationsbehovet, i väntelistan till ortopedmottagningen finns åtskilliga operationsfall. Det ur primärvårdens perspektiv största problemet är köerna till ortopedmottagningen och patientens behov av en ortopedisk bedömning.
Peter Rask anser uppenbarligen att det är irrelevant om en klinikchef har privatmottagning men jag hävdar att detta kan utgöra ett problem. Jag tror att det är ofrånkomligt att en lukrativ privatmottagning påverkar ens uppdrag i den offentliga sektorn i all synnerhet om man har ansvar för kösituationen, och en titt bakåt i ÅHS historia bekräftar detta.
Peter Rask anser det också ointressant om politiker i ÅHS styrelse har starka bindningar eller ägande i privata vårdbolag. Jag tycker att detta är problematiskt. Ingalunda tror jag att någon medvetet saboterar någon verksamhet inom ÅHS men att det kan bli en intressekonflikt är uppenbart. Kravet att styrelseledamöter och ledande tjänstemän måste redovisa sina bindningar är rimligt för att inte säga modest.
Personligen tror jag även att ÅHS parlamentariskt tillsatta styrelse inte är den optimala styrelsemodellen. En samling lekmän från de politiska partierna, både opposition och regeringspartier, skall leda sjukvården på Åland. Den politiska oppositionen tar ansvar för regeringspartiernas rambudget och försätter sig i en gisslansituation. Självklart måste ÅHS budget kunna ställas mot t.ex. Föglötunnlar, Skarvar eller simhallar.
Att ÅHS skall ha politiskt styrning är klart – det handlar om skattemedel – men kanske en styrelse under ansvarig ministers ordförandeskap men styrelseledamöter som sitter i styrelsen utgående från kompetens och inte partibok vore ett bättre alternativ?
För fem år sedan var två ledamöter i ledningsgruppen kliniskt verksamma. I dag deltar ingen i ledningsgruppen i det kliniska arbetet. Jag tror att detta är olyckligt. Kombinationen lekmannastyrelse och renodlad förvaltningsledning gör att den kliniska verksamhetens inflytande inom ÅHS kraftigt devalverats. Självfallet borde chefläkare och vårdchef precis som förvaltningschefen sitta på tidsbegränsade mandat. Ett lyckat värv ger per automatik ett förlängt mandat.
Signifikant är att i den grupp som reviderade ÅHS för 5 år sedan så ingick ingen kliniskt verksam läkare. I den nya organisationsgruppen (som återigen skall revidera ÅHS organisation) har läkarkåren återigen inte haft möjligheten att utse sin egen representant. Detta är förvånande men bekräftar den kliniska verksamhetens minskade inflytande.
Jag hävdar bestämt att det är en mycket stor förlust att Johnny Nordman slutar och han har bekräftat att en ortopedisk klinik kan få honom att ompröva sitt beslut. Det handlar nog inte om lönen utan det handlar om medinflytande och att kunna påverka sin arbetssituation.
Mogens Lindén
