Det är ett fult spel som rullas upp
I sina inlägg gör Johan Dahlman och Roger Jansson grova påhopp på dem som inte delar deras åsikter om planering och byggande i Mariehamn. Det är ett fult spel som rullas upp i våra tidningar.
Deras tolkning av historien lämnar mycket att önska. Jansson kan inte smälta förvaltningsdomstolens beslut mot rivande av telegrafbyggnaden (= mot lyftande av K-märkningen). Han har sagt det förut, nu säger han det igen: en rivning skulle inte ha varit omöjlig, men stadens tjänstemän presterade ett dåligt försvar inför domstolen.
Han borde veta att i en rättsstat är det i sista hand domstolen som avgör vad som är rätt och fel, i det här fallet att det är fel att lyfta K-märkningen. Men Jansson ger sig inte. Han hävdar envist att försvaret var dåligt. En veteranpolitiker borde vara för god för dylikt.
Jansson nämner tre tomter, varav Magazintomten med telegrafen är en, där han skyller staden för att de inte bebyggts. Av någon anledning nämner han inte den parkeringsplats där Ålandstidningens historiska byggnad en gång stod och som i någon form skulle byggas upp på nytt! Och han låtsas inte om att detta är ett generellt problem i Mariehamn.
Alla vet vi att många tomter i staden stått obebyggda i tiotals år och att staden i motsats till många andra städer inte har något egentligt medel för att sätta press på ägarna. Sirkka Wegelius må få komma med ett hovsamt önskemål att luckorna måtte fyllas. Vi skall lyfta på hatten för hennes professionalitet.
Men Jansson försöker göra sig lustig över stadsarkitekten som glömmer att Henrikssonska huset inte är Simonska huset. Sådant anstår inte en veteranpolitiker! Själv glömmer han att nämna att medan man satt i möte för att rädda Simonska huset dirigerade hans frände Johan Dahlman grävskopa till Simonska och slog in väggarna. Det glömmer för övrigt också Dahlman själv fast han nog indirekt talar om Simonska.
Museibyråns tjänstemän var på plats när Societetshuset revs. De intygade att brädfodringen var i hyfsat och timran i utmärkt skick. Att som Dahlman, som i tiden besökt Socis kök, skriva ”slitet, ruttet, ohygieniskt och ohjälpligt förfallet” som om det gällde hela byggnaden, är ingenting annat än demagogi. ”Fejk” är dagens ord för dylikt. ”Bort med Borenius”, utropar han i samma andetag. Det är inte mera övertygande.
Det är en skev bild som Dahlman målar upp av Europas metropoler. Må vara att mycket har rivits, som han skriver, men vi besöker dem för att titta på det som har bevarats. Han skulle också ha kunnat räkna upp alla de fina gamla miljöer som bevarats runt Östersjön och dit folk vallfärdar, närmast för oss Gamla stan, Raumo, Visby, Tallinn, Riga…
ust hade Mariehamn besök av en centrumutvecklare. I tidningen nämnde han endast två platser som han trivdes med: Hillingska huset (Jansson kallar det Erikssonska) och Bagarstugan!
Dahlman ondgör sig över det som Folke Wickström och ”ruckelromantikerna” åstadkommit. Han nämner inte att när Wickström blev stadsarkitekt 1974, var det meningen att alla stadens trähus skulle rivas utom Skogshyddan.
Själva landskapsarkeologen, Matts Dreijer, skrev att trähusen på Södragatan skulle vara fina övningsobjekt för Frivilliga brandkåren. Hade det inte varit för den miljömedvetenhet som växte fram genom rivningen av Socis, och av vilken Wickström
var en viktig del, så hade vi inte haft någon Södragatan att njuta av själva och att visa upp för våra gäster.
Efter att ha gjort sitt bästa för att nedvärdera Folke Wickströms livsverk kallar Dahlman honom familjärt farbroderligt vid förnamn. Jag tror att Folke skulle ha betackat sig för det.
JERKER ÖRJANS
