Den nya äktenskapslagen kräver svar av kyrkan
Ekumeniska Gemenskapsrörelsen uppfordrar kyrkorna och de religiösa samfunden att ge sina medlemmar som hör till sexuella minoriteter svar på, hur de förhåller sig till dessas önskemål att bli vigda till äktenskap och får samfundets välsignelse av det. Då den nya äktenskapslagen träder i kraft ställs medarbetarna i samfunden inför denna fråga och behöver därför direktiv av sitt samfund. Nedan och som bilaga ett ställningstagande som Gemenskapsrörelsens styrelse antog 16 maj:
Den ändring av äktenskapslagen som träder i kraft i mars 2017 innebär också en ändrad verksamhetsmiljö för kyrkorna och de övriga religiösa samfunden. Bland de samkönade par som tillhör religiösa samfund finns det sådana som vill att samfundet välsignar deras äktenskap och låter dem att leva i samfundets gemenskap också efter ingånget äktenskap. På grund av de religiösa samfundens olika traditioner och ställning måste de var för sig fatta beslut om, hur de svarar på dessa uttalade och outtalade önskemål. I denna situation vill Gemenskapsrörelsen, som verkar för de sexuella minoriteternas och könsminoriteternas rättigheter i kyrkor och samfund, fästa uppmärksamhet vid följande synpunkter:
1) Samfundet bör i första hand svara dem som saken berör, alltså de medlemmar som tillhör sexuella minoriteter. Kan vi viga er till äktenskap? Kan vi välsigna ert äktenskap? Kan ni delta i vårt samfunds andliga liv som jämbördiga med andra församlingsmedlemmar efter att vi ingått äktenskapet? Kan ni tryggt delta i vårt samfunds evenemang? Eller kan ert äktenskap till exempel fördömas som synd? Svaren bör motiveras.
Efter att man har funnit svaren på dessa frågor bör man ge direktiv till anställda, ansvariga och alla medlemmar i samfundet.
2) Ändringen av äktenskapslagen innebär en större förändring i samhället än att registrerat partnerskap byter namn till äktenskap. Lagen om registrerat partnerskap innebar i första hand att man löste vissa juridiska problem. Den nya äktenskapslagen innebär att samhället ger samkönade par samma sociala erkännande som man-kvinnopar hittills har haft. Förändringen är så stor att tidigare utredningar om partnerskapslagens följder inte direkt, om överhuvudtaget, kan överföras på ändringen av äktenskapslagen.
3) Då de religiösa samfunden tar ställning till ändringen av äktenskapslagen bör de positivt definiera vad de tar ställning till, alltså säga vad ett samkönat äktenskap innebär för samfundet. En negativ definition, som bara säger vad äktenskapet inte är, vittnar om oförmåga och/eller ovilja att förstå vad man tar ställning till. Då man ger medarbetarna i samfundet direktiv om hur man skall bemöta regnbågsfamiljer är det ytterst viktigt att ha en sådan positiv definition.
Ett exempel kan belysa saken: Ett religiöst samfund definierar äktenskap mellan två män eller två kvinnor som icke-äktenskap. Samtidigt beslutar samma religiösa samfund att deras medarbetare fritt kan delta i samkönade pars bröllopsfest och dela deras glädje. Medarbetaren borde alltså samtidigt definiera församlingsbornas fest som ingående av äktenskap och icke-ingående av äktenskap.
4) Inom vissa religiösa samfund har man gjort inställningen till den nya äktenskapslagen till en bekännelsefråga. Endast de som offentligt tar avstånd från eller åtminstone inte offentligt godkänner samkönade äktenskap betraktas som äkta trosbröder och –systrar. Så har man gjort kränkning av en minoritets rättigheter till en religiös förpliktelse.
Helsingfors 16.5.2016
Styrelsen för
Gemenskapsrörelsen
Ulf Särs
ordförande
