Den moderna feminismen har tappat mått
Med glädje läste jag Stellan Egelands insändare om den moderna feminismen. Den återspeglar i princip mina åsikter om ämnet och jag tycker det är viktigt att belysa och ifrågasätta fenomenet. Är du inte intresserad av det vad jag tycker om denna rörelse blir det kanske dags att gå över till en insändare som rör mera dina intresseområden. Men jag tackar ödmjukt i fall du stannar och läser vidare.
Feminismen har varit en viktig sak för hela våra samhällen då kvinnorna inte hade samma rättigheter som män. Det var inte så länge sedan, bara några decennier. Idag är målet, nämligen en jämställdhet mellan kvinna och man långtgående uppnått. Det är jättebra men lika viktigt att arbetet fortsätter då det finns en bit kvar på vägen eftersom inte alla kvinnor och män i fortsättningen har samma möjligheter i yrkesliv och i det privata. Men här svängde den nya feminismen fel.
Idag ägnar den sig åt en kamp med ett delvis ganska radikalt inslag. Precis allt ska jämställas. Nu räcker det mitt i allt inte med två kön utan det finns flera och alla ska ha samma status i samhället. Även alla möjliga sexuella läggningar ska sättas ut i rampljuset fast detta är en väldigt privat angelägenhet. Abortfrågan drivs så pass hårt att den kvinnliga rättigheten över sin kropp gör att abort är möjligt i allt senare skeden. Den vita gamla heterosexuella mannen stämplas som bov för offerrollen nästan hela mänskligheten befinner sig i och en kvotering ska vara lösningen till mera rättvisan.
Här tycker jag har vi tappat mått. Men vad vill jag? Det finns organisationer även här på Åland som gör lobbyarbete som tangerar ämnen jag skrev om. Det är absolut ok för mig. Vi har demokrati och den ska värnas om. Låt mig dessutom poängtera att jag bekänner mig till alla människors lika värde. Men samtidigt är saken väldigt politiserad.
Den följer en ideologi som grundar sig i genusforskning som satsar på sociala faktorer istället för att ta biologin som grund. Detta kan jag inte acceptera. Jag vet att feministiska föreningar fick stora pengar för att kunna gå runt i skolorna och underrätta eleverna om hbtq- frågor och liknande som enligt mig motsvarar nämnda ideologin. Jag vill att varken Paf eller skattepengar ska användas till sådana tillfällen. De får gärna genomföra sina projekt men på frivilligt deltagande.
För det andra lever vi i välfärd och kvinnor jobbar precis som män. Det kallar jag för en lyckat arbetsmarknadspolitik. Det är absolut bra. Men en vettig familjepolitik var det inte. Vi har misslyckats här och kanske därför föddes så lite barn då som fattas nu. Vi måste vända trenden. Varför inte överföra pengarna som kommunerna betalar åt en dagisplats till familjen som vill satsa på en längre tid hemma med barn?
Dessa pengar kunde kanske användas även för pensionen då just denna tid är en så kallad kvinnofälla på grund av ickeinbetalningar i pensionsskassan. Jag vet nog inte om vi här på Åland har överhuvudtaget behörighet om ämnet. Men det ska omprövas i alla fall tycker jag.
RENÉ JANETZKO
