DELA

Den förlorade EU-chansen

Finländska politiker kommer aldrig att frivilligt medverka till att autonoma Åland får en egen plats i EU-parlamentet. Nämnda påstående har en drygt 25 år gammal historia och förstärktes senaste vecka rejält då en grupp finska EU-parlamentariker lade fram en mängd krystade förklaringar till varför det bara inte går att ge Åland en egen plats (HBL 7/10)

Värst var kanske socialdemokraten Liisa Jaakonsaaris konstaterade om att ”mångfalden i politiska åsikter är så stor bland såväl samer som ålänningar att jag har svårt att se att en person skulle kunna representera dem”. Hur kan en förmodat seriös politiker ens tänka sådana tankar? Sannolikt är ställningstagandet rent ideologiskt eftersom det är rätt osannolikt att borgerliga Åland skulle välja en socialdemokrat till sin EU-representant. Men vi ålänningar har förstås fått en bra motivering till varför öriket behöver två representanter i Finlands riksdag!

Även kopplingen till samerna känns märklig med tanke på att Finland inte ens ratificerat ILO-konventionen nr 169 om ursprungsbefolkningar och stamfolk från 1989. Visserligen har Finland gott om sällskap i skamvrån i sistnämnda fråga men detta gör inte viftandet med en EU-plats för samerna särskilt trovärdigt. När det gäller argument för att motarbeta Ålands självklara EU-krav här tydligen alla grepp tillåtna.

Åland hade sin chans att skapa en förhandlingsmån i samband med Kroatiens ansökan om EU-medlemskap 2012. Tyvärr misslyckades jag personligen med att övertyga tillräckligt många i regeringsblocket om att vi skulle ha avvaktat med vårt samtycke tills dess att fördelningen av EU-mandaten var klar. Vi har tyvärr inte råd med att ”fega ur” när avgörande åländska intressen står på spel. Nu missade vi en chans som aldrig kommer igen.

Harry Jansson (C)

Lagtingsledamot