Den blöta filtens politik
Att införa avgifter eller höja skatter är enligt mig den enkla vägens politik, där politiker inte ids eller bryr sig om att fundera i andra banor än att avkräva invånare och näringsliv ännu mer pengar. Jag har vid flertal tillfällen och i olika sammanhang kritiserat den sortens politik och jag kan konstatera att Stephan Toivonen och jag har olika syn på det mesta. Även då det kommer till näringsfrämjande åtgärder och samhällets roll som katalysator för att utveckla tillväxten, ryggraden i vårt välstånd.
Jag är glad att Åland är ett nav i färjtrafiken på Östersjön. Att vi är en angöringspunkt mellan huvudhamnar som Åbo, Helsingfors, Stockholm och Tallin. Detta ger oss fantastiska möjligheter som vi idag tar för givet och som utan skatteundantaget skulle begränsas till anlöp från avsevärt färre hamnar, avsevärt färre turer till avsevärt dyrare priser och förmodligen kräva subventioner för att upprätthållas. Det skulle i sin tur leda till färre arbetsplatser, försämrade och fördyrade export-, importmöjligheter för våra företag och lägga sig som en väldigt blöt filt över hela det åländska samhället.
Rederierna behöver enligt mig absolut inte känna någon tacksamhetsskuld för skattegränsen. Rederierna skapar möjligheter på flera plan såväl för den enskilde ålänningen som för många åländska företag.
I Stephan Toivonens värld är inte en passageraravgift på 10-20 cent en belastning för ett rederi. Det är här den enkla politikens girighet kommer fram. Tänk vad enkelt att multiplicera alla passagerare som angör Åland och inte går iland med 20 cent. Vilken vinst, och efter två år när den enkla vägens politik behöver mer pengar kan avgiften höjas till 30 cent o.s.v. Tyvärr Stephan Toivonen är det inte fullt så enkelt.
Dagens konkurrenssituation på Östersjön gör att 10-20 cent per passagerare skulle belasta verksamheterna rejält och i tider då vartenda kostnadsställe nagelfars på servettnivå är det givet att ytterligare en passageraravgift inte bidrar till något positivt sett över tid.
Vänder vi på sakfrågan kan vi konstatera att det varje dygn passerar tiotusentals resenärer som är potentiella kunder för vårt landbaserade näringsliv. Är det rederiernas fel att många hellre tillbringar ett dygn ombord än stiger av och upplever Åland av de passagerare som bokar en färjresa? Sett till årets 12 månader finns ingen större platsbrist för den turist som önskar besöka Åland och rederierna säljer gladeligen Ålandsupplevelser.
Den aningen svårare vägens politik är att skapa incitament för att locka folk att kliva av, och ge rederierna landbaserade produkter som de kan sälja. Därför är jag glad över investeringen vid Ålands golfklubb, Pommerndockan, konstgrässatsningen vid WHA, matprojekt, nya cykelvägar och annat som gör Åland intressantare som turistdestination. Jag tycker den sortens politik är betydligt mer konstruktiv att bedriva än att införa nya avgifter och samtidigt bestraffa rederier som bidrar till att ge Åland en stor potential.
Med en mer kostnadseffektiv offentlig sektor kunde dessutom ekonomiskt utrymme skapas för ännu fler årliga landbaserade investeringar, vilket väldigt snabbt skulle skapa tillväxt på rätt sätt.
JOHN HOLMBERG
LAGTINGSLEDAMOT LIB OCH ÄGARE AV EXAKT 0 REDERIAKTIER
