Den åländska socialförvaltningen är en patient med bristande sjukdomsinsikt
Denna text representerar inte Demensföreningen på Åland, utan är min högst personliga syn på äldreomsorgen och socialförvaltningen på Åland.
I januari 2016 började jag vad som skulle vara ett tre veckors vikariat som demensrådgivare på Demensföreningen på Åland, och gick därmed tillbaka till min ”barndomsgata” äldreomsorgen, där jag började min karriär som 16-åring. De tre veckorna blev till sist över tre år, och när jag nu slutar som verksamhetsledare för föreningen, bär jag med mig en skattkista av livsberättelser och människomöten. Men arbetet har även gett mig en insikt i socialförvaltningarna och äldreomsorgen i våra åländska kommuner, sedd från ett utomstående perspektiv med brukarens bästa för ögonen, och det har gett vissa insikter. Den åländska socialförvaltningen är en patient med bristande sjukdomsinsikt, och sjukdomen heter varken treskift eller personalrotation. Debatten om dessa är snarare ett symtom på en förvaltning i behov av reformering, omorganisering och kompetenshöjning, om man vill ha en förvaltning som uppfyller sina arbetsgivares behov.
Låt mig börja med att säga att det ingalunda är bara Mariehamns stads socialförvaltning jag vill peka ut i mina påståenden även om just den ofta är i fokus på grund av det stora antalet klienter som påverkas av just den förvaltningens verksamhet, men problemet med att få sina behov tillgodosedda finns i de allra flesta kommuner idag, i olika grad. Variationerna i stöd mellan kommunerna är inte rimlig och alla ålänningar har inte tillgång till samma stöd, men stödet skiljer sig inte bara mellan de åländska kommunerna, utan även mellan dem och de övriga förvaltningarna i Finland. Ålänningar får mindre stöd än motsvarande fall i övriga Finland, när det gäller personer med minnessjukdom men även andra med osynliga funktionsvariationer. Detta konstaterades även av de juridiska ombud från Samarbetsförbundet kring funktionshinder (SAMS) i Finland som besökte oss under hösten, och frågan om diskriminering kommer att lyftas vid Justitieministeriet.
En person med en osynlig funktionsvariation, så som till exempel en minnessjukdom, har samma behov som vem som helst, men det behövs särskilda insatser för att tillgodose dem. Man kan säga att det behövs en skild uppsättning verktyg för just den målgruppen. För precis som du inte kan sopa köksgolvet med en kratta, kan du inte tillgodose den målgruppens behov med traditionell äldreomsorg såsom ”vanlig” hemtjänst, eller ett ”vanligt” äldreboende. Det är inget fel på krattan, den är bra för att kratta med, men den passar inte för att sopa köksgolvet med. Det är inget fel på traditionell hemvård eller äldreomsorg, men de passar inte för att stödja personer med minnessjukdom. Det gäller att se hela människan, och se klienten som en likvärdig medmänniska och inte bara en arbetsuppgift, för att kunna erbjuda stöd som passar just den personen, och stödet ska inte utgå från vad förvaltningen har i sin verktygsbox, om man saknar rätt verktyg måste man ordna fram dem, köpa dem, låna dem eller hyra in dem.
Är det lagstiftningen som fallerar när stödet blir felaktigt, eller uteblir? Kanske, men inte alltid. Den nya socialvårdsslagen är välkommen och har ett brukarperspektiv i större utsträckning än den tidigare. Äldrelagen stärker ytterligare rättigheterna för dem över 65 år. Men personer med minnessjukdom ska enligt mig beviljas stöd enligt handikappservicelagen. Alzheimer, som står för 70 procent av fallen, är en degenerativ, kronisk sjukdom som inte kan botas eller hejdas. För att tillgodose deras behov på samma nivå som alla andras, behövs specialkunskap och tillräckliga resurser i tid, miljö, personal och klinisk vård. Personalen behöver ha kunskap i kommunikation och bemötande av personer med minnessjukdom, kunskap om den kliniska vården och inte minst stöd av arbetsledningen för att göra ett bra jobb. På Åland har förvaltningarna som praxis att alltid ge stöd enligt socialvårdslagen, något som ger klienten färre rättigheter, kostnader för vård och omsorg och ger förvaltningen ett större utrymme för stödbehovstolkning. Det här leder till diskriminering, utan att man egentligen brutit mot någon lag. Det är praxis och handlingsmönster som avgör. Maslow beskriver i sin behovstrappa eller pyramid hur de mänskliga behoven prioriteras i fem olika nivåer, där de grundläggande fysiologiska behoven utgör basen i nivå ett, trygghet och gemenskap bygger våning två och tre, och toppen består av självbild och självförverkligande. Den friska, vuxna ålänning som passar in i normen ägnar sig idag åt att förverkliga sig själv, medan klienten inom äldreomsorg kämpar för att få de grundläggande fysiologiska behoven uppfyllda. Om vi nöjer oss med det, kan vi inte hävda att vi står för alla människors lika värde och rättigheter.
Allt går inte att lagstadga, och även den bästa lag ska implementeras, tolkas och efterlevas. Kommunens förvaltningsstadgar, verksamheternas arbetsmetoder och praxis, samt handläggarnas kompetens är viktiga pusselbitar för att brukaren på ett rättvist och likvärdigt sätt ska få sina behov tillgodosedda. Den kompetenshöjning som krävs i den nya lagen och som kommunförbundet opponerar sig mot, välkomnar jag, den är oerhört viktig för rättssäkerheten och likabehandlingen. Socialförvaltningen finns inte till i första hand för att uppfylla kommunens budget, och handläggarnas kompetens ska inte anpassas efter förvaltningens behov, utan klienternas.
Jag ser dessutom ett stort behov av att genom lagen ge förvaltningen skyldighet att ta utomstående myndigheters expertutlåtanden i beaktande i handläggningen av ett ärende. Idag har en socialarbetare makt att helt utesluta en specialistläkares utlåtande i ett klientärende. Med makt kommer även ansvar, och häri ligger ansvaret att dels från beslutsfattares sida att höja kompetensen hos handläggarna, dels från handläggarnas sida att dela med sig av makten till den som har sakkunskapen.
Men inte bara där behövs mer kunskap, även socialnämnderna besitter makt över människor. Idag finns inga som helst kompetenskrav för att sitta i en socialnämnd, och de låga ersättningarna lockar heller inte människor med rätt kompetens att ta ansvaret uppdraget medför. Att höja just socialnämndens arvoden skulle göra uppdraget mer attraktivt och kunde möjligen höja kompetensnivån. Egenkontrollen kan inte förväntas fungera här, eftersom sakkunskapen, trots god vilja och goda intentioner, oftast saknas.
Som socialhandläggare, och som socialnämndsledamot, har du en direkt och avgörande makt över människors liv och vardag, varje beslut påverkar klientens liv på ett påtagligt sätt. Att lägga den makten och det ansvaret på personalen utan att ge dem rätt verktyg för att hantera det, är inte rättvist mot dem eller de klienter vars behov de är satta att tillgodose. Att förvänta sig att handläggare ska kunna hantera ärenden och ta väl underbyggda beslut som omfattar hela det fält av områden socialförvaltningen är, från barnomsorg till handikappservice, utkomststöd och äldreomsorg, är inte rimligt, eftersom spetskompetensen för de specifika områdena kommer att saknas i de flesta fall.
Så vad behöver vi, och vad kan vi göra? Det är inte rimligt att be socialförvaltningen utreda/diagnosticera och behandla sig själv, det behöver någon annan göra. Det behövs en utomstående expert med makt att genomföra förändringar i praxis, som kan omstrukturera organisationen och som har makt att förändra förvaltningarnas verksamhetsmål. Äldreomsorgen innefattas inte av den tilltänkta KST-reformen och det ser jag som en stor nackdel. Förvaltning och administration av äldreomsorgen behöver inte finnas på 16 olika verksamhetspunkter. Att bara lägga mer pengar på sociala sektorn hjälper inte heller, vi måste få till en strukturförändring och en attitydförändring, kunskapshöjning och framförallt – vi måste förändra vårt sätt att se på människor med osynliga funktionsvariationer.
CITA NYLUND
