Debattens existens är oundviklig
I tidningen Åland 15 augusti frågar sig Arash Ghasemi (S) vad som är skillnaden mellan en till Åland inflyttad tysk* och en till Åland inflyttad syrier*.
(* För enkelhets skull gör jag antagandet att han menar att den tyska medborgaren i exemplet är av vit/ursprungseuropeisk etnicitet och att den syriska medborgaren inte är det.)
En skillnad, är att Ghasemis parti skulle behandla dem olika när det gäller vilka som ska visas upp på bild i deras kampanjmaterial. Socialdemokraterna kör nu internetannonser med olika bilder av människor som står och ler tillsammans.
Och de har uppenbarligen tänkt så här: ”Vi måste ha med minst en svart… och minst en från Mellanöstern… och…” Det finns ingen ”positiv” särbehandling av befintliga invånare på basis av ras (och den som tror att jag är för det, tror fel).
Vita och i synnerhet svensktalande samhällen tenderar att spåra ur när man ska försöka hantera och prata om frågorna ras och utomeuropeisk invandring. Det har, till exempel, blivit mycket viktigare att undvika att bli betraktad som rasist än att tala sanning.
(Vilket i sin tur gör att alla rasistiska fakta automatiskt kallas för felaktiga fakta. Antirasisterna vill försöka sammanfatta ras-/flyktingdebatten med enradersmeningar som ”rasisterna upprepar bara samma sak och sprider felaktiga fakta”.
Med det lurar man dock bara folk som vill bli lurade.)
Det är såklart synd att folk kan uppleva att jag bidrar till att ”förstöra” Åland.
Debattens existens är dock oundviklig. Vissa är rädda för ord och andra åsikter och tror att rasism måste leda till kaos och våld. Samtidigt som andra – de mer orädda – vill förändra den här samtalsfientliga kulturen. Jag är fortfarande tillgänglig för offentlig debatt med vem som helst, var som helst, till exempel på min facebooksida.
Daniel Lampinen
