De fattigaste gynnas inte av ”hundralappen”
Landskapsregeringen införde 2018 ett avdrag om 100 euro för personer med en inkomst under 44 000 euro, den så kallade ”hundralappen”. I år kom landskapsregeringen med ett förslag om att gränsen skulle höjas så att personer med en inkomst upp till 65 000 euro att få en hundralapp. Det berör alltså de flesta i lagtinget.
I höstas kom Åsub:s rapport: ”Ekonomisk trygghet och social utsatthet”. Där kunde vi läsa att 17 procent av hushållen på Åland ligger under den ”relativa fattigdomsgränsen”, det vill säga har en inkomst under 14 000 euro per år.
De , som ligger under den relativa fattigdomsgränsen, får ingen hundralapp. Det är 6 000 personer.
I budgeten skrev regeringen: ”Det arbets- och pensionsinkomstavdrag som infördes år 2018 höjs år 2019. Avdraget lindrar beskattningen av låg- och medelinkomsttagare.” Gränsen för låginkomsttagare ligger kring 14 000 euro, och de kommer inte att ha någon nytt av detta avdrag eller höjningen av gränsen.
Ifjol när avdraget infördes så sades det att alla som tjänar under 35 000 skulle få en hundralapp att handla för. Avdraget kan nämligen lätt missuppfattas. Men betalar man ingen skatt så får man ingen hundralapp i återbäring.
Med denna förändring, så kommer det alltså att finnas 1 000 personer på Åland, som inte får avdraget för att de har för stora inkomster, 6 000 personer, som blir utan avdrag på grund av för små inkomster. De verkliga låginkomsttagarna har alltså ingen som helst nytta av avdraget. Det är 6 000 personer eller 17 procent av Ålands befolkning.
Åländsk Demokrati framförde i en motion ett förslag om ett så kallat stipendium, det vill säga en summa som skulle fås utan ansökan, och som skulle vara skattefri och som inte skulle påverka övriga stöd. Förslaget fick inte stort stöd i lagtinget. Ibland är jag ensam med mina åsikter i lagtinget. Men jag är inte ensam med mina åsikter i samhället.
Vi frågade med hjälp av Åland Gallup om ålänningarna föredrog ”stipendiet ” eller hundralappen. Till vår glädje så föredrog de ”stipendiet”, trots att de visste att det var Åländsk Demokrati, som ställde frågan.
För jämförelsens skull vill jag nu ta lite siffror = pengar.
Hundralappen kommer att kosta 2.5 miljoner euro per år.
På ett seminarium kunde vi nyligen höra av ÅSUB att det skulle kosta cirka 7 000 000 euro årligen att höja inkomsterna så att INGEN ligger under den relativa fattigdomsgränsen.
Jag vill här påminna om att landskapsregeringen vill skänka 17 miljoner till vindkraftsindustrin på förslag av Ålands egen klimat-Greta. Detta lagförslag är nu ute på remiss.
Så ser landskapsregeringens och socialdemokraternas prioriteringar ut.
Tanken med ”stipendiet” var att det skulle ges automatiskt, utan ansökan. Ett problem med dagens system med bostadsstöd och utkomststöd är att man måste ansöka om det. Detta kan anses förnedrande av många och gör att man drar sig för det, trots att man har sin lagliga rätt.
I Åsub:s studie ”Ekonomisk utsatthet och social trygghet” så visar det sig att utnyttjandegraden på Åland ligger kring 23 procent medan den i Finland ligger kring 54 procent. I skärgården är den inte högre än 12 procent. Det innebär att vi formellt sett har ett system med ett socialt skyddsnät, men att det av olika orsaker inte utnyttjas, så som lagstiftaren/riksdagen har tänkt sig. Frågan är om det skulle finnas bättre system, som skulle kunna fungera på Åland? Ett system, som till och med kunde vara oberoende av reformer i Finland.
STEPHAN TOIVONEN
ÅLÄNDSK DEMOKRATI
KANDIDAT I RIKSDAGSVALET
