Därför måste jordförvärvslagen förnyas
Idag lever vi på Åland i den olyckliga situationen att vår jordförvärvslagstiftning inte är i fas med det vi politiskt vill tillåta och förbjuda.
Jordförvärvslagen, som stiftades uttryckligen för att behålla åländsk jord i åländska händer, har blivit en schweizerost av in casu-bedömningar, en glidande skala i den praktiska tillämpningen av lagen, och en möjlighet för vissa att kringgå lagens bokstav (ibland i synnerligen intressanta och vällovliga syften) medan andra (främst privatpersoner) saknar dessa möjligheter.
Låt mig ta ett exempel.
I fallet Havsvidden har landskapsregeringen beviljat jordförvärvstillstånd för hotellbolaget, som inköpt mark och byggt tjusiga klipphus längs stranden. Därefter har man till intresserade sålt klipphusen i form av aktier, som är att betrakta som lös egendom.
I ett annat, nyligen avgjort fall på Kökar, Fastighets Ab Björsnäs, tänkte sig sig bolaget ett liknande upplägg, men så att man skulle sälja aktier som berättigar till ett liknande strandnära markområde, snyggt planerat, där aktieinnehavaren skulle få bygga vad de vill, för fast boende eller fritidsboende.
Där blev beslutet att bevilja jordförvärvstillstånd, men begränsa rätten att överlåta aktier till sådana som faktiskt skulle få köpa mark även med andra arrangemang, eftersom ett markområde är fast egendom, även om det är förklätt som aktie.
I praktiken samma sak som i Havsvidden-fallet, men juridiskt icke.
Ännu svårare blir det förstås om man tittar på privatpersoners rätt att förvärva en strandtomt på Åland för fritidsboende, då man saknar hembygdsrätt. Det går inte alls, även om området vore aldrig så planerat.
Det blir alltså en olika behandling av lagen för vanliga privatpersoner, för bolag och för dem som har större resurser.
Så kan vi inte ha det. Inte heller kan vi hålla på och trixa med jordförvärvslagen utgående från de olika kreativa juridiska förslag som är ägnade att kringgå lagen för ett utvalt fåtal.
Jordförvärslagen måste alltså revideras, dels så att den kodifieras i fas med den praxis som de facto råder, dels så att de nya förutsättningar och krav som tiden ställer kan mötas, och den känsliga balansen mellan skydd och exploatering kan upprätthållas utan att den sätter stopp för välbehövlig utveckling.
Vad är problemet? Det är väl bara att göra det då, kanske någon tänker. Jo, men.
Jordförvärslagen är en av självstyrelsens fundament. För att ändra den krävs kvalificerad majoritet, det vill säga att två tredjedelar av lagtinget ska säga ja.
Redan nu har Åländsk Center signalerat att man motsätter sig förändringar som utvidgar rätten till jordförvärv, och alldeles särskilt att man experimenterar med möjligheten att sälja tomter för fritidsboende till personer som saknar hembygdsrätt, även om det skulle ske i begränsad skala och på planerad mark.
Så. Hur ska vi göra? Ska vi fortsätta åka slalom runt en föråldrad lag, på en bana som bara några få kan behärska, som gör att marken i skärgården är i det närmaste värdelös och att den största tilllgången på Åland, den fantastiska naturen, förblir ouppnåelig för många som drömmer om den?
Jag ställer frågan öppet. Detta inte är en process som en regeringsmajoritet ensam kan styra.
Ska vi stå still eller gå framåt?
Nina Fellman (S)
Kansli- och kommunminister
Ålands landskapsregering
