DELA

Dåliga instrument – dåliga beslut

Replik till Olof Erlands insändare i Nya Åland den 7 maj: ”Självständighet som gratisresa?”
Med risk för att bli medförfattare till en följetong om den ekonomiska politiken på Åland som, genom sin utdragenhet, förlorar läsarnas intresse vill jag ända komma med ett par ytterligare kommentarer till Olof Erlands insändare i måndagens Nya Åland.

För det första kan jag konstatera att Olof Erland glidit något på tangenterna och att han debatterar ett självständigt Åland. Mitt kapitel i Vitboken handlar inte om ett självständigt Åland utan om ett Åland med ett större utrymme att bedriva en relevant ekonomisk politik. Åland är idag föremål för en ekonomisk politik som, givetvis, är avpassad efter bl.a. det finska näringslivets generella karaktäristika och förutsättningar. Argumentet i det av mig författade kapitlet i Vitboken är att Åland genom en, till sina förutsättningar, mer anpassad ekonomisk politik skulle ha större möjligheter att befrämja sitt eget näringsliv (än vad fallet är idag då den ekonomiska politiken förs i Helsingfors med – naturligt nog – mer nationella än regionala intressen för ögonen). Tolkar jag Olof Erland rätt i att han hävdar att dagens, från Helsingfors styrda, ekonomiska politik är mer relevant (och liberalistisk) med hänsyn till åländskt näringsliv och åländsk sysselsättning än en politik som utformas i Mariehamn?

Frågan om Åland har råd med ett skatteövertagande är den som dominerar den ”inhemska” ekonomisk-politiska debatten. Detta är helt naturligt. Ingen vill få det sämre – materiellt sett – och ingen vill riskera välfärden. Poängen med mitt kapitel i Vitboken är dock att jag vill visa på ett alternativt perspektiv på ekonomisk utveckling, ett perspektiv som handlar om ett befrämjande av ekonomisk tillväxt i den typ av ekonomin som vi idag, de facto, har. Ekonomin är inte ett, en gång för alla, givet tillstånd styrt av okontrollerbara lagar utan resultatet av, mer eller mindre förnuftiga, såväl privata som offentliga (kollektiva) beslut. För att de förnuftiga besluten skall kunna fattas krävs dock ett handlingsutrymme som inkluderar de ekonomiska instrument som är relevanta för sammanhanget. Avsaknaden av instrument skapar inte ett mer liberalt samhälle utan ett samhälle med ”halvmesyrer” till beslut.

När det gäller sjöfartspolitiken besvarar inte Olof Erland min fråga om varifrån han får sina 90 miljoner euro i resonemanget om sjöfartsstöd, i ett Åland med egen beskattningsrätt. Denna siffra hör överhuvudtaget inte hemma någonstans i den här debatten. Förvisso har ekonomiska ”kalkyler” alltid använts som retoriska instrument för att legitimera (ekonomioberoende) ståndpunkter. Kan det verkligen vara så illa att Olof Erlands 90 miljoner är en sådan retorik-konstruktion vars syfte är att legitimera ståndpunkten ”detta går inte”?

Olof Erlands konkluderande kommentar om ”gratisresan i ett självständigt Åland” (en självständighet som jag således inte behandlar i min text) låter jag bli att replikera, eftersom den faller på sin absurditet.
Agneta Karlsson