DELA

Dålig lösning för landskapsveterinär

måndagen fick man läsa i tidningen en liten notis om hur vicelantråd Roger Nordlund under en enskild föredragning fattade det formella beslutet att landskapsveterinärtjänsten försvinner från den 1 augusti. Meningen är att spara lite pengar genom att flytta arbetsuppgifterna till Livsmedelssäkerhetsverket (Evira) i Helsingfors. Viktigaste arbetsuppgiften för landskapsveterinären har varit övervakningen och planeringen gällande smittsamma djursjukdomar, även zoonoser (= sjukdomar som kan smitta mellan människa och djur).

Risken att också Åland drabbas av någon sådan här epidemi har blivit högaktuell under de senaste åren. Det uppstår nya sjukdomar som kan leda till pandemier (=världsomfattande epidemier), såsom fågelinfluensa och svininfluensa. Klimatförändringen leder till att subtropiska och tropiska epidemier kan nå våra breddgrader. Det mest akuta hotet är blå-tunga sjukdomen som smittar ner nöt- och fårbesättnigar. Smittan är ytterst lättspridd, dödlig och förs vidare via en art myggor som börjar numera klara av vår klimat. Närmast epidemiutbrott har vi haft i Sverige. Även “traditionella” epidemier kan fortfarande uppstå, som vi mins när mul- och klövsjuka för inte så länge sedan drabbade England med förödande konsekvenser.

Evira och landskapsregeringen misslyckades nyligen med att verkställa en skyddsvaccinationsprogram för att förhindra blå-tunga-sjukans ankomst och härjningar på Åland. Att bekämpa detta epidemi finns nu kvar endast en metod som vi veterinärer kallar “stamping-out”. Det betyder i praktiken att de besättningar som har fått smittan avlivas i sin helhet, till och med besättningar som riskerar kontakt med den sjuka besättningen kan gå samma öde till mötes. Ifall en sådan här situation skulle inträffa på Åland skickar då Evira hit, när vi inte har en egen landskapsveterinär, myndighetstrupper för att leda och verkställa bekämpningen.

Jag är rädd att det, via bristfälliga språkkunskaper i svenska eller dålig lokalkännedom, kan uppstå allvarliga missförstånd mellan myndigheter och kreatursägarna. När epidemin härjar som bäst finns det heller ingen tid att utreda och planera, man måste reagera snabbt med “ryggmärgen”. Därför är en heltäckande lokal beredskap mycket viktigt. Det skulle ha varit bättre lösning som sparåtgärd att samordna beredskap och flytta landskapsveterinärtjänsten till Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet (ÅMHM), åtminstone som deltidstjänst.

Denna alternativa lösningen skulle också varit snyggare från självstyrelseperspektiv. Jag själv tjänstgjorde en kort period som landskapsveterinär 1987-89 och kommer väl ihåg en episod. Vi skulle med dåvarande lantråd Folke Woivalin resa till Helsingfors och uppvakta Jord- och skogsbruksministeriets veterinäravdelning för få undantag på behörighet. Vi var beredda att själv kunna övervaka smittsamma fisksjukdomar hos odlad fisk och på detta sättet möjliggöra fiskyngelimporten från Sverige. Jag minns när Folke sa till mig inför resan: “Du, veterinären! Kom ihåg att vi inte kohandlar om självstyrelsen!” Vi lyckades med vår uppdrag!
Rauli Lehtinen
pensionerad veterinär