Dags för en statushöjning för Åland – från landskap till land!
Vi har just firat Ålands självstyrelsedag, som också inledde Alandica debatt. Som ordförande för Ålands Framtid är jag glad över att vår regeringen valde att inleda med ett seminarium under rubriken ”Självstyrelse, självständighet och förhållande till statsmakten” där man bjudit in Färöarnas utrikes- och näringsminister Poul Michelsen och Grönlands nordiska samarbetsminister Vittus Qujaukitsoq.
När Färöarna och Grönland fick sitt självstyre från Danmark höjdes samtidigt deras autonoma status till land. Alltså ett självstyrt land.
Både Färöarna och Grönland har fått sina självstyrelser efter Åland men har passerat oss i utveckling för länge sen. Grönland fick sin självstyrelse för bara tio år sedan. Vi på Åland har haft vår i snart 100 år och är fortfarande ett självstyrt landskap.
Och förresten, hur kan en autonomi vara ett landskap? Terminologin blir lätt paradoxal vid närmare eftertanke. En autonomi bör ju per definition vara ett land, utan att för den skulle vara en egen stat.
Det finns flera orsaker till varför Ålands självstyrelse står och stampar jämfört med våra nordiska syster-autonomier. Den största är Danmarks mer folkrättsliga syn på utvecklingen av sina ”understater”, men också att färingarna och grönlänningarna vägrar ge upp kampen om utökad självstyrelse.
Som känt är har Finland inte varit lika välvilligt att utveckla Ålands självstyrelse. Vi ålänningar har sedan vi, till skillnad från Färöarna och Grönland, blev påtvingade självstyrelsen fått jobba i motvind för att utveckla ett system vi inte ville ha.
Den ständiga motvinden i kombination att Åland sedan 1960-talet började utvecklas till ett alltmer välmående land gjorde att kampviljan från Ålandsrörelsens dagar dog ut. I takt med att vi fått det allt bättre har vi även drabbats av vad kan beskrivas som ”fat cat syndrom” där allting serveras utan större ansträngning. Och varför ska man ändra på något som är bra?
Välmåendet har även lett till att vi ålänningar tappat tron på oss själva och vår förmåga att sköta oss mera själva. Arbetet i vårt eget parlament undergrävs av ett starkt politikerförakt, vilket i sin tur leder till att allt färre tror på att våra politiker klarar av att ta ett större ansvar för Åland.
Dessutom är det ju lättare att skylla på politikerna i Helsingfors om något går snett, än att ta eget ansvar. Det är ju jobbigt. Så det är kanske lika bra att revisionen av självstyrelselagen inte leder till något utökat självbestämmande för Åland, kanske ganska många tänker, även politiker. Det är ju så mycket lättare att ha det som i Finland och låta veckopengen rulla in i form av en klumpsumma.
Färöarnas förutsättningar är på många sätt jämförbara med våra om vi ser till storlek och befolkning. För en färing är det otänkbart att lägga sig till ro med det man har och låta sig matas av Danmark. I vår syster-autonomi ute i Atlanten är man stolt över sitt land, sitt folk och är beredd att också ta ansvar för det.
Visst finns även skillnader, bl a geografiska där Färöarna och Grönland ligger isolerade från sitt ”moderland” medan Åland ligger mitt i smeten mellan moder- och styvmoderlandet med bra kommunikationer, goda utbildnings- och arbetsmöjligheter osv. För vår del bör ju det geografiska läget vara en fördel för att kunna utvecklas. Vi har ju allt, utom rätten att bestämma över oss själva.
Det inledande seminariet på Alandica debatt var intressant och bekräftade med all tydlighet den stora skillnaden i politiskt ambition att vilja utvecklas. Medan Färöarna och Grönland har kommit långt i sitt arbete med att ta fram en egen författning (grundlag) och har en tydlig plan för sin väg mot självständighet kan Ålands regering företrädd av samarbetsminister Nina Fellman (S) inte ens presentera en vision för Ålands framtid.
Ett besked fick publiken i alla fall:
Någon landhöjning för Åland är inte förestående eftersom kansliministern uppfattar att en majoritet av ålänningarna ser Åland som ett landskap.
Den här totala avsaknaden av politisk ambition att utveckla Ålands status och självbestämmande är förstås helt förödande för självstyrelsen och måste vändas. För att det ska ske måste Åland få en ny politisk ledning som med åländsk själ och åländskt hjärta driver självstyrelsen framåt med målet att göra Åland till ett land med långtgående självstyrelse.
Till skillnad från övriga partier har Ålands Framtid en vision för Ålands och ålänningarnas framtid. Det bör varje parti ha eftersom politik bygger på visioner med delmål längs vägen.
Ålands Framtids mål är inte att Ålands ska bli en självständig stat i dag, i morgon eller ens om tio år. Politik måste bygga på realism. Däremot har vi en vision om självständighet, som i det kortare perspektivet ska leda utvecklingen av självstyrelsen från landskap till land där folket bestämmer över sin egen tillvaro, utan att för den skull vara en egen stat.
För att lyckas med det krävs både tro på sig själv och sin egen förmåga samt en hel del jävlar anamma.
PIA ERIKSSON
ORDFÖRANDE ÅLANDS FRAMTID
