Dagens politiska system är ineffektivt och hämmande för Ålands utveckling
Efter lite mer än ett år som ledamot i lagtinget har jag fått en djupare förståelse för hur vårt åländska samhället är uppbyggt och fungerar. Det är många saker som förvånat och imponerat. Men något som jag börjat ifrågasätta allt mer är det politiska systemet. Enligt mig är det mycket ineffektivt och hämmande för Ålands utveckling.
Låt mig konkretisera det genom att ta plenum som exempel – som utifrån ser ut att vara en stor del av jobbet som lagtingsledamot, men i verkligheten en rätt liten del. Åtminstone den minst produktiva delen.
Grundidén med plenum är bra. Regeringen presenterar lagförslag och budgetförslag som regeringspartierna tagit fram – alla partier får säga vad de tycker och lyfta för- och nackdelar. Oppositionens uppgift är att granska makten och lyfta alternativa förslag. Tillsammans jobbar man framåt, utbyter idéer och hittar de bästa lösningarna för Åland.
Ifall det skulle fungera så här skulle plenum kunna vara väldigt produktivt. Men åtminstone under min tid i salen har det varit motsatsen. Istället för att diskutera olika idéer och framtiden har jag lärt mig betydligt mer om vad olika partier och personer tidigare gjort för fel och tyckt, det refereras ofta tillbaka i tiden. Utöver det är det vanligt att folk lägger ord i mun på varandra, förvränger sanningen och skapar konflikter.
Tyvärr upplever jag att det bara är en liten del av debatterna som är sakliga och lösningsfokuserade.
Varför är det så här? Jag tror grundproblemet är upplägget med regering och opposition. Några partier bildar en regering och är de som bestämmer och utformar lagförslag med mera. Övriga partier blir då opposition. Ingen som ställer upp i lagtingsvalet vill nog hamna i opposition eftersom det innebär att man inte får ta del av all information och inte heller vara med i beslutsprocessen som de i regeringspartierna får. Oppositionspartierna vill då naturligtvis få fler röster i nästa val eller hoppas på att regeringen spricker.
Därför vill man dels själv få positiv synlighet men också negativ synlighet för de andra partierna.
Enligt min erfarenhet får man inte särskilt mycket synlighet då man är saklig, överens eller långsiktig. Så det uppmuntrar en till att vara det motsatta. Till på det är mediernas uppgift att granska makten, så man lyfter gärna misstag och påstådda anklagelser för att skapa en story. Detta är ingen kritik mot media eller våra journalister, de skriver det som skapar intresse och vi politiker ger dem det.
Man får alltså mest synlighet genom att vara emot regeringen och skapa konflikter och problem – vilket är rätt enkelt då man sitter i opposition för man behöver inte samarbeta eller hålla ihop en regering som de övriga. Det här i sin tur skapar en rädsla och ovilja från regeringshåll för att godkänna oppositionens motioner och att delge dem information. Förtroendet och samarbetet brister därför från båda håll, vilket späder på den hårda och osakliga tonen i debatten.
Kanske det är dessa offentliga konflikter som just är politik, men jag kan bara konstatera att det är mycket ineffektivt och hämmande för samhällsutvecklingen. Dagens debattklimat skrämmer även nya kandidater från att ställa upp. Därför anser jag att det är brådskande att ändra vårt system för vi har inte längre råd med dessa konflikter. Jag vet inte exakt hur det borde förändras men vill, med min insändare, lyfta frågan – som även Roger Nordlund och Johan Ehn nyligen gjorde. Något måste göras och som ny ledamot ser jag tydliga problem med dagens oppositions- och regeringsupplägg.
JESPER JOSEFSSON (C)
LAGTINGSLEDAMOT
