Då är vi alltså alla socialliberaler?
Det hypotiseras om att vi uppnått ett idealt tillstånd där (nästan) alla mainstream-fraktioner är socialt medvetna ekonomiska liberaler där endast nyanserna varierar. Det måste vara det fullkomliga styrelseskicket på ett abstrakt plan och ändå torde få kunna förneka att mycket gått fel i den praktiska politiken och att perspektiven heller inte pekar mot något optimalt scenario. I en sådan fiktiv värdegemenskap uteblir kontrollfunktionen och misstagen blir därmed också legio.
Ser vi till den socialt liberala (enkannerligen kontroversiellt omdöme) förehavanden på landskapsnivå har de skiftande positionerna vanligtvis tillskrivits de debacle man förmådde prestera ända fram till, och efter att, valet redan inletts. Här har funnits en opposition men endast på instrumentell nivå. Alternativen var inte framträdande när det gällde den generella ekonomiska politiken som resulterade i ett större misslyckande, en stagnerande ekonomi, vilken därmed inte heller gjordes till någon valfråga. Åland har under åren 2017-8 lyckats höja sin BNP med cirka 2 %, vilket ganska väl motsvarar befolkningsökningen.
Finland, som i stort sett har samma ramverk som landskapet, lyckades under samma tid höja sin BNP med 5 % och befolkningsökningen var runt 0,5. Bittra siffror för andra än vilseledda klimataktivister då några reellt höjda löner inte kan realiseras utan ökningar av produktiviteten. Man diskuterar inte ens detta misslyckande utan tycks anse att det kapital som redan finns på Åland är tillräckligt, men för att ge näringslivet dynamik och nya generationer arbeten är det inte tillräckligt med gamla vinster från exempelvis färjeindustrin som kommer att placeras på platser som erbjuder bättre avkastning. Med finländsk tillväxt de åren hade den åländska ekonomin förfogat över 45 miljoner euro ytterligare idag.
Landskapets insats i fråga om incitament för ökad tillväxt är i huvudsak det skattebidrag som uppgick till ungefär 0,1 % av BRP och var bara därigenom rätt verkningslöst. Dessutom var det en ”gåva” som betalades av kommunerna, vilka inte var dummare än att de förstås tog in minst motsvarande medel på andra håll, därtill nödda och tvungna av landskapet som redan tidigare underminerat deras finanser. Att lagtingets mindre muslimvänlige medlem här föreslog ett arrangemang som åtminstone skulle ha gjort åtgärden socialpolitiskt meningsfull och tillfallit de mest behövande kunde förstås inte beveka en liknöjd majoritet.
Att gynna Jane Austens gentry på bekostnad av Victor Hugos miserabla skulle ses som rumsrent på få platser. Budskapet om negativ inkomstskatt kunde dock lika väl ha hämtats från antingen USA eller UK. Bidrag, subventioner kan få oanade effekter men här har medlen medvetet och avsiktligt riktats till medelinkomsttagare på bekostnad av, för att använda trendens begrepp, prekariatet. Är det denna politik den traditionella vänstern känner sig beredd att anamma för att bli en del det socialliberala mittenblocket?
Man behöver inte vara en marxist i 1948:s anda för att inse att antagonismer i ett samhälle kan vara gynnsamma; och inte bara för den egna parten och motparten utan för samhället som helhet. Detta är även tanken bakom den brittiska first-past-the-post-demokratin och även om samtidens brittiska politik inte torde övertyga någon så finns här en historik som imponerar.
Demokratin lever inte av enighet utan förutsätter motsättningar och alternativet för Åland är väl snarast en återgång till den by- och klanpolitik som varken demokrati eller väljare var betjänta av.
Beträffande vänster kan noteras att NÅ:s ledare av den 25.10 med det vällovliga syftet att påtala ojämlikhet i världen uppmärksammar att presidentkandidat Elizabeth Warren förekommer på omslaget till The Economist. Ledare och artikel uttrycker dock ”stora bekymmer” över hennes förslag till reglering av ekonomin; även enligt henne själv en variant av kapitalism.
PETER ANDERSSON
