Cui bono?
I intervjun med Bo-Sture Sjölund frågade Emma Harald: ”Vad ser du för problem med en bolagisering?”
Frågan hörs ofta på Åland: För egen del skulle jag framföra följande svar. Medan alla vet att något som helst affärsdrivande företag grundas med mening att en viss volym inkomst skall genereras, omdirigeras överflödet i fallet med ett ömsesidigt bolag till ägarna – alltså kunderna. När det gäller aktiebolag dirigeras vinsten till aktiägare som avkastning på deras satsning. I första fallet innehåller således de nettopriserna som slutligen bärs av kunderna, ingen avkastning till utomstående investerare medan i det andra fallet var det tvärtom.
Om det första blir fördelaktigare för kunderna (alltså ägarna) beror på en rang faktorer. Det är kring dessa faktorer som tvisten för och emot ömsesidighet brukar rasa. Och det är under just sådana omständigheter som misstanksamhet lätt kan dyka upp om egenintressets verkande inom olika parters motivering, vilket Sjölund inte har några tvivel om gällande Ömsen-härvan.
Apropå, den antika romerska juristen Ciceros berömda vana att alltid ställa frågan ”cui bono?” (”vem drar nytta?”) blev redan i sin tid proverbialisk som det verkliga testet om egenintresset spelade någon roll inom någon parts motivering. Vem drar nytta då av att Ömsen skulle komma att bolagiseras? Sjölund samt de som samtycker? Kunderna, alltså nuvarande ägare, med hänsyn till att vinsten som numera motverkas av deras premier skulle istället omdirigeras åt aktieägare?
Nej, personligen antar jag att det talar för sig själv mot vilket håll fingret pekar. Kanhända att vissa parter hyser som mål att upprepa på Åland detta som skett under åttiotalet hos de brittiska samt amerikanska ömsesidiga sektorer (i båda fallen gällande bolåning inte försäkring, men ändå): Nämligen att förändra en ömsesidig i ägares, alltså kundernas – såväl värdsamhälles – intressedrivna företag till ett privatägdt exklusivt för aktieägares vinst drivna aktiebolag medan fördelaktigt placerade personer får förvänta sig att skörda oförutsedda vinster ur någon framtida börsintroduktion – precis det som faktiskt ägt rum (skandalöst) i Storbritannien. Processen som gång efter annan pågår var i ett ord ”finansialisering”, och det där förbannelse på vår moderna eras vardag vore vår tids inkarnation av de uråldrig kamp de mäktigaste samt de rikaste och resten av samhället alltså ”småfolket” emellan.
ROBERT HORWOD
