Coronaviruset – bör vi vara rädda?
Kanske är rädslan för viruset i dag farligare än själva viruset, skriver ekonomireportern Andreas Cervenka mångtydigt, vilket förleder en att tro att viruset kanske inte är så farligt. Låt oss därför se vad andra säger och vad den uppgivna mortaliteten betyder.
Eftersom vi saknar immunitet mot viruset kommer 60–70 procent av befolkningen att smittas, säger Angela Merkel. En professor på Karolinska säger att nästa alla kommer att smittas (han använde faktiskt uttrycket 100 procent). Möjligen kan en liten procent undgå smittan, när smittofrekvensen mattas, därför att så många redan varit sjuka och utvecklat resistens, eller därför att de lyckats undvika smittan så länge att de hinner bli vaccinerade. Men viruset kommer knappast att försvinna helt.
Mortaliteten är nästan säkert överdriven, på grund av ett stort mörkertal vad avser antalet smittade. De flesta blir ju bara lindrigt sjuka. Låt oss anta att dödligheten är 1,4 procent i stället för uppgivna 2-3 procent. Dödlig utgång drabbar i huvudsak äldre (kategorin 60+). Veterligen har inget barn ännu dött av infektionen.
Vad betyder 1,4 procents mortalitet i antal döda om alla smittas, som professorn säger? Räknat på Finlands befolkning betyder det närmare 80 000, det vill säga ungefär det antal som sammanlagt stupade under vinter- och fortsättningskrigen. På Åland betyder det 420, av vilka kanske 380 hör till kategorin 60+.
Det är svårt att se att myndighetsåtgärden att förbjuda folksamlingar större än 500 personer kan syfta till att slutligt avgränsa smittan. I stället måste den ses som ett sätt att ”breda ut” infektionstiden, så att den momentana belastningen på sjukvårdsapparaten minskar.
Om man strävar till att slutligt avgränsa smittan måste det, innan ett vaccin finns, ske genom smittspårning med åtföljande karantän eller genom total karantän av den typ som tillämpats i Kina. Smittspårning är givetvis omöjlig i en grupp om 500 obekanta personer. Hade förbudsgränsen i stället satts till 30 hade den kanske varit möjlig.
På Åland talar landskapsregeringen sig varm för frivillig ”karantän”, modell light (”stanna helst hemma”, ”undvik helst sociala kontakter”, ”tvätta händerna”), för befolkningen. Med tanke på att infektionen drabbar åldersgrupperna så olika hårt, är det näst intill omöjligt att tro att en sådan ”karantän” kommer att upprätthållas i tillräcklig mån.
Diskussionen bland gemene man har nämligen hittills handlat om huruvida man själv löper risk att dö om man blir smittad, inte om risken att smitta andra som sedan dör. Av oförstånd, likgiltighet eller kanske okunskap tänker man inte längre än på sig själv. Det gäller särskilt yngre, men även äldre, när påbud som till exempel inskränker möjligheten att träffa nära och kära skall följas.
Vad kan riskgrupperna göra? Uppenbarligen är något slags självpåtagen och effektiv karantän till dess att ett vaccin framtagits en möjlighet. En annan är att leva som vanligt och chansa på att man överlever infektionen och inte smittar andra, det senare antagligen en omöjlighet. Ingetdera känns särskilt rimligt. För dem som är 60+ medför alternativ två 10 procents mortalitet.
Hoppet står till landskapsregeringen och dess agerande. Måtte regeringen tänka självständigt och vara snabbare och mera resolut i sitt handlande än myndigheterna i både Finland och Sverige har varit, vid behov med hjälp av Finland till den del riket har behörigheten. Det gäller att hindra smittan från att få fäste på Åland, inte att vänta på de första fallen och därefter vidta åtgärder. Då kanske man kan rida ut det här utan mängder av dödsfall.
Från och med nu till slutet på maj står de åländska hotellen och turistanläggningarna tomma.
Det finns således rumskapacitet om man vill skapa karantänszoner för inresande.
FOLKE HUSELL
