Brukarna i centrum
Diskussionerna om Kommunernas socialtjänst går vidare. Kritiken mot förslaget gäller huvudsakligen finansieringen och huvudmannaskapet. Reformens syfte är att skapa en likvärdig, tillgänglig, rättssäker och kostnadseffektiv service till alla oberoende av hemkommun, inom barnskydd, missbrukarvård, specialomsorg, handikappservice och annan social service förutom barn- och äldreomsorgen. Kommunernas socialtjänst utgår i första hand från brukarnas perspektiv. En myndighet säkrar likvärdig behandling för alla.
Flera kommuner är kritiska till den solidariska finansieringsmodellen. Den modellen är som en kommunal försäkring. Kommunen betalar sin andel av de årliga kostnaderna vilket i sin tur garanterar kommunmedlemmarnas rätt att få service från Kommunernas socialtjänst. Oberoende av hur många personer i en kommun som får service betalar kommunen en fast årlig avgift. Detta är mycket centralt ur ett brukarperspektiv. Ingen behöver tveka att söka socialhjälp och ingen behöver oroa sig för att tystnadsplikten och anonymiteten sviktar.
De kommuner som har invändningar mot detta system anser sig ”förlora” eftersom de vid en jämförelse med de senaste årens utgifter måste betala mera för sin sociala service. För att motverka detta föreslår regeringen att ett kompenserande övergångssystem på tre år införs.
De kommuner som säger sig bli ”förlorare” tänker inte långsiktigt. Att en del kommuner har låga utgifter för sin socialvård betyder inte att så blir fallet i all framtid. Vi vet att några s.k. dyra fall kan ha förödande konsekvenser för en enskild kommuns ekonomi och sådana fall kommer förr eller senare. Låga sociala utgifter kan också bero på att kommunmedlemmarnas rättigheter inte tillgodoses. I media uppmärksammas vi alltid nu och då på personer som inte fått den hjälp de behöver. Detta gäller särskilt personer med funktionsnedsättningar. En annan faktor är att personer med behov av socialhjälp inte vill ”belasta” sin hemkommun och därför inte ansöker om hjälp i sin hemkommun. Anonymiteten i Mariehamn gör det lättare för brukarna att söka stöd och hjälp. Ett verkligt cyniskt exempel på att kommuner flyttar över sina sociala kostnader på staden är en kommun som betalat avgiften för sina kommunmedlemmar för att de ska ställa sig i Marstads bostadskö. Med andra ord kan man konstatera att den nuvarande finansieringen inte är bra ur brukarnas synvinkel. Socialtjänsten i kommunerna varierar mycket beroende på kommunens ekonomiska möjligheter och politiska vilja att sköta sitt sociala ansvar. Med tanke på reformens syfte att alla ålänningar ska behandlas på ett likvärdigt sätt är finansieringsmodellen för Kommunernas socialtjänst riktig. Den bygger på en helhetssyn och tar ansvar för alla oberoende av i vilken kommun man bor. Också tillgängligheten ökar när anonymiteten tryggas och en kompetent och resursstark kommunal myndighet sköter socialvården.
Det återstår ännu att skapa en ny, flexibel och effektiv beslutsordning för Kommunernas socialtjänst. Självstyrelsen ger oss unika möjligheter att åstadkomma något nytt som är anpassat till åländska förhållanden. Kritikerna talar med förakt om kommunalförbund och vill lösa problemet genom att skyffla över alltihopa på landskapsregeringen. Några mera långtgående analyser av vad detta har för konsekvenser för brukarna har inte deklarerats av förespråkarna. Rättssäkerheten försämras, tillgängligheten är oklar, likvärdig behandling svår att uppnå med hänsyn till de två första påståendena och kostnadseffektiviteten inte lika god som inom den kommunala sektorn.
Det kommunala ansvaret är en del av närdemokratin. Politikerna är nära brukarna. Öppenheten och möjligheterna att påverka är god. Landskapsregeringen ska övervaka de kommunala lagar som styr Kommunernas socialtjänst. Tillsynen sker via ÅMHM. Det är ett rättssäkert system.
Kommunallagen ger olika alternativ för hur kommunalt samarbete kan regleras. Vanligt är att ordna gemensamt samarbete inom kommunalförbund. Ibland fungerar det bra och ibland sämre. Det finns behov av en modell som utgår ifrån att primärkommunerna mera direkt kan styra en gemensam myndighet. En modell som är mindre byråkratisk och som ger primärkommunerna effektivare kontroll av verksamheten. En sådan modell är fullt möjlig att skapa. Det är min övertygelse att vi kan åstadkomma en sådan modell ifall vi använder vår fantasi och självstyrelse på ett kreativt sätt.
Kommunernas socialtjänst är ett förslag som ser till helheten och har brukarna i centrum. När förslaget förverkligas kommer det att ske förändringar som effektiverar den sociala servicen och därmed stävjar de administrativa kostnaderna till förmån för ökade resurser för brukarna. En resurstark myndighet har tillräckligt med personal för att göra hembesök, skapa kontinuitet och säkerhet i servicen och kompetens för att trygga likvärdig behandling av personer i behov av stöd och hjälp oberoende av i vilken kommun de bor. Den digitala utvecklingen kommer också att bidra till ökad service oberoende av hemkommun. Reformen är väl genomtänkt och den ska utsättas för kritik men lösningen är inte att förbli vid det gamla. Vi måste strukturförändra inte försämra. Vi gör något gammalt på ett nytt effektivare och modernare sätt. Tiden är nu inne för genomförandet av Kommunernas socialtjänst.
Barbro Sundback
Ordförande för Susannegruppen
