Brexit och back
Om ett par månader , i slutet av maj, väljs ett nytt EU-parlament. Klart är att Åland med dess 30 000 invånare inte kommer att ha rätten (åtminstone inte de facto) att välja en egen ledamot. Sannolikheten är också mycket hög att det Förenade Kungadömet inte heller kommer att få välja någon ledamot som representerar dess 65 miljoner invånare.
Det första påpekandet förorsakar knappast någon sömnlöshet för dem som inte direkt berörs utan är en lokal angelägenhet för ålänningar och finländare. Det sagda endast ett konstaterande som inte ifrågasätter att den åländska rätten till representation i kompensation för begränsad lagstiftningsbehörighet är obestridlig men frågan är totalt likgiltigt för sådana som exempelvis den asturiske/asturiska väljaren.
Den brittiska sortin är däremot en påtaglig angelägenhet för alla, för oavsett den subjektiva upplevelsen har den omfattande ekonomisk och geopolitisk betydelse. Med förbehåll för att detta är obsolet vid publicering kommer det politiska dödläget inom nationen oavsett en sannolik förlängning av utträdet efter den 29 mars inte att brytas inom de närmaste åren.
En förskjutning av utträdet vare sig till slutet av juni eller till årets slut gör varken från eller till eftersom en kort förlängning utesluter val såväl som folkomröstning. En lägre förlängning möjliggör dessa optioner men frågan är: till vilken nytta?
Ett val löser inget då Tories som helhet inte skulle gå till val med förslaget signerat regeringen May och valutgången därmed inte heller skulle ge förslaget extra legitimitet. En folkomröstning skulle vara kontroversiell då alternativen inte är uppenbara och argumenten om otillbörlig påverkan och etablissemangets manipulationer skulle garantera att resultatet inte skulle upplevas som slutgiltigt.
Parentetiskt: Frågan om hur EU och UK skall komma förbi det dilemmat med medlemskap utan representation efter juni 2019 existerar rent juridiskt men är i praktiken inte oöverkomligt.
Det avtal som förhandlats fram av regimen May och innebär att landet stannar inom tullunionen men slipper den europeiska domstolens (ECJ) överhöghet har redan förkastats en gång och är på sikt knappast tillfredsställande för någondera sidan.
Hotet om ett avtalslöst utträde och kosmetiska eftergifter från EU:s sida kan ge det en viss chans vilket i sig bara skulle fördröja en reell lösning. För den irländska frågan är dess konsekvenser också svåröverskådliga men potentiellt fatala.
Så låt kungariket lämna EU och en gång för alla klara upp sin relation till Europa. Labour och Tories är i dag bägge djupt splittrade i frågan och väldigt litenormal lagstiftning ryms inom dagordningen och i den mån den förekommer är debatten bristfällig.
Labour har alltid, trots en påtvingad annorlunda hållning under 1970-talskrisen, ansett EU vara en kapitalistisk sammansvärjning mot demokrati och socialism. Partiet håller sig ännu idag med en f.d. (?) stalinistisk skuggfinansminister och Corbyns ointresse för medlemskap är väldokumenterat. Tories, med sina frihandelstraditioner, har en stark nationalistisk falang som i motsats till de posthabsburgska staternas historiska inferioritetskomplex motiverar sin anti-europeiska hållning med hänvisning till brittisk lagstiftning och domstolar vilket dock snarast kan dechiffreras som chauvinism; ledaren Rees-Mogg representerar denna hållning på ett snarast komiskt sätt.
De största partiernas interna problem i Brexit-frågan återspeglas också i en splittring bland väljarna och där har partilinjerna liten signifikans.
Ett tomt blad . EU behöver kungariket men dess relation till (det övriga) Europa måste befrias från de ömsesidiga motsättningar och missförstånd som finns idag. En ren Brexit där kungariket återtar kontroll över lagstiftning och handelsavtal kan utgöra en grund för ett eventuellt nytt medlemskap eller långtgående avtal.
Det är dock upp till britterna men ett återinträde vore inte så problematiskt som utträdet då den politiska viljan och medvetenheten kan antas föreligga.
Nyheter i sista stund men jag ändrar inget.
PETER ANDERSSON
