Bra lösning – men på vad?
Mariehamn och Jomala slår ihop socialen, ”ökad rättvisa och rättssäkerhet är målen”, sägs det. Ännu för någon vecka sedan fick rättsäkerheten i socialen inte ens ifrågasättas, medan den nu skall öka tack vare att myndigheten växer. Lite märkligt, men förstås bra.
De senaste åren har socialens arbetsområde förändrats genom lag, och gränsen mellan när man skall veta och när man får tycka, har blivit oklar. Omdömet förväntas kunna avgöra. Det har gjort att socialens arbete idag är betydligt mer komplicerat än nivån på den utbildning som krävs.
Vilket även ledande socialarbetare Helena Wachowiak säger; ”–I stället har vi fått anlita jurister i frågor om människors rättigheter och skyldigheter.” Hon säger också att ”Utbudet av svensk litteratur och svenska utbildningar i ämnet är mycket litet i Finland”.
Uttalandet är häpnadsväckande, eftersom just personalens kompetens är det argument som använts, bl a i Riksdagen av tidigare riksdagsman Roger Jansson, för att ge socialarbetare exlusiv rätt att åsidosätta de grundläggande fri- och rättigheterna i Grundlagen.
Det betyder också att det rinner ut skattepengar till jurister, för rutinjobb. Det kan snabbt bli fråga om tiotals tusen euro. Och då uppstår nästa svårighet; Man får inte heller ifrågasätta socialens kostnader. Inte ens revisorerna, vilket framgått i debatten den senaste tiden.
Om man inte vet, måste det ibland leda till fel besluten. Det har hänt att personer med fullmakt nekats insyn i ärenden, vilket bara kan bero på okunskap. Då kan det nog lika snabbt gå snett även i andra ärenden och i en större myndighet.
För en tid sedan läste jag att socialen i en kommun förlorat en rättegång, men tänkte överklaga. Hur är det möjligt att ens hamna i rätten? Den mest grundläggande rättigheten i vårt land är rätten till social trygghet, vård och omsorg. Så vad finns det att process a om, annat än felbeslut på grund av okunskap.
Det tråkiga med sådana processer, som inte är ovanliga i Norden, är att de ibland verkar bero bara på att klienten har en egen åsikt. Kan det bli bättre med en större organisation? Ja, självklart kan det kanske bli bättre med fem tjänstemän att välja emellan, eller att reda ut saker med.
Men grundproblemet kvarstår, att det finns en obalans mellan utbildning och arbetsuppgift. Vilket beror på att riksdag och lagting anser att det är personalen som har kompetensen, medan bland annat ledande socialarbetare Helena Wachowiak säger något annat.
Det som behövs, för att nå målen med sammanslagningen, är alltså att kompetensnivån höjs och att arbetsområdet blir tydligare. När klientens rättigheter och livssituation står på spel, så är det ingen ursäkt att det är svårt att hitta utbildningar och litteratur på svenska.
I så fall skall vi lägga ner socialen.
Jan Liljehage
Beslutsfattare i Lagtinget 1991-1999
