DELA

Blommande ängar och diken

Den 26 maj skrev Per-Arne Kling en insändare i tidningen Åland och bad om fredning av dikeskanterna under blomningen. Detta är något jag skriver under på. Vägkanterna är ytterst viktiga för den biologiska mångfalden. Det är inte bara fråga om estetik, både den naturliga floran och pollinerande insekter minskar oroväckande.

Förra året kunde jag konstatera att dikena klipptes med bara någon veckas mellanrum. En stor dieseldriven traktor klippte en redan kortklippt dikeskant flera gånger, helt meningslöst. Infrastrukturministern ansåg att det är nödvändigt att slå vägrenarna för trafiksäkerhetens skull. Jag kan absolut inte hålla med. Ängsblommorna är inte höga och skymmer normalt inte sikten. Skulle det vara så på enstaka ställen kan man göra en insats där, man behöver inte skövla all växtlighet.

Man skall eftersträva en så artrik natur som möjligt. Både i Sverige och Finland har det debatterats kring blommande vägkanter och andra biotoper. Gemensamt är att alla naturvårdsexperter vill att man absolut inte skall slå mitt i blomningen. Både Jordbruksverket och Sveriges Lantbruksuniversitet propagerar för blommande vägrenar. Undantag är lupiner och andra invasiva arter, som bör tas bort innan de sätter frö. Slåtter skall inte göras förrän tidigast i slutet av augusti eller i september. Vägverket på Gotland har fått pris för sin skötsel av de blommande vägkanterna på ön. Man slår inte förrän blomningen är över. Det som också är viktigt är att klippet tas bort efter några dagar till en vecka när växterna fröat av sig. Blir det kvar får marken för mycket gödning, den skall vara mager för att ängsblommorna skall trivas, tas det bort för tidigt blir det inga frön och nya växter.

Inget av dessa råd tycks Landskapet följa. Både längs vägar och på ängar och i stadens parker skapar man kortklippta gräsmattor utan blomning. I en artikel skrev författaren att en kortklippt gräsmatta har lika stor biologisk mångfald som en betongplatta. När man ser hur infrastrukturavdelningen sköter vägkanterna inser man att målet är att utrota så många arter som möjligt, både växter och insekter. Samtidigt bränner man mängder med fossil dieselolja och genererar tonvis med koldioxid. Vilket miljöarbete!

JAN GRÖNSTRAND

Tack för att du väljer Nya Åland!

Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.

Välj belopp