DELA

Blanda inte ihop Mise med miljöcertifieringen

Ulf Nyberg ondgör sig med rätta över avfallshanteringen, men blandar ihop Mariehamns stads miljöcertifiering med bristerna i avfallshanteringen sådan den bedrivs idag. Faktum är, att den av MISE ledda verksamheten inte ingår i stadens miljöcertifiering. Certifieringen enligt ISO14001omfattar stadens ledningssystem, från stadsdirektören ut i hela organisationen. Det är stadsdirektörens sätt att leda staden som granskas. Resultatet av ledningsarbetet mäts i miljöprestanda, t.ex. Lotsbroverkets effektivitet, stadens energiförsörjning, energieffektiviteten i fastigheter, som underhålls genom stadens organisation m.m. Det är i första hand stadens förvaltningsorganisation som ingår i certifieringen.
Det politiska etablissemanget ingår inte annat än genom att man 2010 gav dåvarande stadsdirektören, Bjarne Pettersson, grönt ljus för att få certifieringen gjord till stadens 150 års jubileum. Förberedelserna för certifieringen påbörjades emellertid redan 2002, när stadens miljöpolicy fastställdes och uppbyggnaden av miljöuppföljningssystemet påbörjades. Mariehamns stads första konkreta miljömål fastställdes av fullmäktige år 2007.
Några av Mariehamns stad ägda bolag, t.ex. Marstad, ingår också. Däremot inte MISE, som är ett kommunalförbund och därmed omfattas av flera kommuners känslor och tyckanden.
Det är upp till MISEs egen ledning att fatta beslut om huruvida man vill utsätta sig för extern kontroll genom att låta sig miljöcertifieras. Genom att så inte har skett, är hushållens avfallshantering inte miljöcertifierad. Endast avfallshanteringen inom stadsförvaltningens egen verksamhet är en del av Mariehamns stads certifiering och granskas därför fortlöpande av stadens ”miljöcontroller” och årligen av externa miljörevisorer.

MISE har förhoppningsvis efter alltför många år nu äntligen börjat närma sig den ursprungliga avsikten, dvs att inte bedriva egen entreprenörsverksamhet och istället helt koncentrera sig på att styra upp renhållningssystemet genom regelverk och korrekt utförda upphandlingar. Vidare har MISEs stämma makt och skyldighet att fastställa avfallstaxa för medlemskommunerna. Vinstintressen får inte finnas. Med det ursprungligen fastställda uppdraget bör MISE kunna klara sig med en minimal administrativ bemanning och därmed betydligt mindre kostnader än vad som varit fallet de senaste åren.
Den renhållning, som MISE har tillhandahållit, har som primärt syfte haft att dra in pengar till den organisation, som man döpte till ”MISE-koncernen”. Hushållens intressen har varit av sekundär betydelse. Intäkterna har erhållits genom att renhållningsuppdragen i första hand har lagts på dotterbolagen ÅPAB och Proans och underskotten har finansierats med avgifter från hushåll. I praktiken tas hushållens renhållning huvudsakligen hand om av privata entreprenörer, där Ålands Renhållnings AB (”Renhållningen”) har dragit det största lasset inom staden.
Hushållen har naturligtvis att betala för den service, som renhållningsföretagen har ebjudit. Till detta har sedan MISEs avgifter lagts på, vilket rätteligen bör kritiseras, eftersom den direkta nyttan av MISE för ett hushåll är marginell. Till stora delar har man krävt in nya pengar för att finansiera en verksamhet som hushållen redan tidigare har betalat för i handeln.

Ulf Nybergs kritik måste läsas som att han inte är nöjd med renhållningssystemet sådant det är, huvudsakligen som en följd av de onödiga kostnader som hushållen har drabbats av. Men han skjuter på fel mål när han riktar kritiken mot Mariehamns stads miljöcertifiering. Likaså är den tekniska lösning, som han gång efter annan har pläderat för inte jämförbar med den moderna, fullvärdiga service, som var det ursprungliga målet för MISE och som Ålands Renhållnings Ab sedan 2006 har upprätthållit på eget initiativ.
Att det kan gå så här snett beror förstås till stora delar på vilken uppfattning om myndighetsroll, affärsverksamhet och fria marknadskrafter den verkställande ledningen och styrelsen har. Med en stämma – till stora delar sammansatt av personer som saknar kunskap och erfarenhet – kan en styrelse, som inte kan skilja på myndighetsroll och affärsverksamhet, stöka till det ordentligt, vilket också har skett. MISE-processen är särskilt intressant genom att den visar hur svaga även vissa av våra till synes mest tongivande politiska beslutsfattare är.
Kraven på MISEs renodling av myndighetsfunktionen och avskiljandet från affärsverksamheten ÅPAB och Proans restes gång efter annan, år efter år, utan att några som helst åtgärder vidtogs från den verkställande ledningens sida. Stämman bara svalde informationen och fortsatte som vanligt. Stämmorna har varit snackforum och kafferep.
Nej, hushållens avfallshantering och MISE är inte en del av stadens miljöcertifiering. Miljöcertifikatet omfattar stadens ledningssystem, som är stadsdirektörens verktyg att styra upp stadens verksamhet. Ålborg-åtagandena däremot innebär att staden tar på sig att se till att stadens invånare ges förutsättningar till bl.a. fullvärdig avfallshantering, vilket naturligtvis omfattar inte bara bästa teknik utan även rimliga kostnader.
Och i det avseendet borde stadens/MISEs politiska beslutsfattare gjort ett betydligt bättre arbete än vad som nu är fallet. Så visst måste man ha förståelse för Ulf Nybergs frustration och ilska över renhållningssystemet i Mariehamn – även om han missar på målen .
Jan Westerberg