Bioavfallets problem är plast
Anna Ingman lyfter i sin krönika i Miljöbilagan 7.2, en viktig fråga om hantering av material för att bygga upp ett fungerande kretslopp.
Tyvärr innehåller krönikan några sakfel, som måste korrigeras.
För det första, så har Ålbiocom Ab:s anläggning i Sund, om inte industriell skala, teknik och processer för att hanterar olika kategorier av bioavfall som uppkommer på Åland. Anläggningen är av landskapsregering godkänd för hantering av sorterade bioavfall från hushåll och företag, samt även andra fraktioner animaliska biprodukter, som uppkommer på Ålands enda slakteri och från fiskodlingar och förädling.
För godkännande av anläggning har man visat att komposteringsprocessen uppnår och upprätthåller temperaturer som garanterar en hygienisering av matavfallet och en kontrollerad komposteringsprocess, som bekräftas med provtagning och analyser av allt behandlat material.
Temperaturerna i Ålbiocoms komposttrumma kan stiga till över 80 grader, vilket dock inte är optimalt för nedbrytningen, där man eftersträvar en temperatur på mellan 60-70 grader. Temperaturen uppnås i den slutna komposttrumman med en volym på 120 m3, med mätning och processkontroll för att försäkra att den krävda temperaturen och uppehållstiderna uppnås.
Slakt- och fiskavfall mals på anläggningen ned till 12 mm och uppvärms först i en ångkokare till minst 70 grader, vilket sedan hålls minst en timme. Det hygieniserade materialet skall på Åland sedan matas in i komposttrumman för fortsatt behandling.
Materialet som uppnått rätt processparametrar sätts på eftermognad i sträng på det asfalterade fältet och bildar sedan en näringsrik kompostjord. Så det finns en ”industriell” anläggning på Åland som kan hantera komposterbart material, enligt alla EU och lokala krav – och den finns i Gunnarsby, Sund. Detaljer om krav och beslut för processen hittas på landskapsregeringens webbsida, eller så kontaktar man Ålbiocom Ab.
För det andra , är nog inte produkter klassade som komposterbara något problem för komposteringsprocessen i Sund. Däremot kan så kallade bionedbrytbara produkter ta år att brytas ned (produkter som klassas som komposterbara enligt EU standard 13432, skall till 90 procent brytas ned under 12 veckor under kompostering och eftermognad).
Det stora problemet med vårt bioavfall är plast, plast, plast och plast, följt av textilier, skodon, metall, glas samt produkter i alla möjliga kombinationer och former av icke biologisktnedbrytbara material.
Grundproblemet, vilket riktigt nog utpekades i krönikan, är att alltför många personer på Åland inte bryr sig om/vill eller kan sortera rätt. Det hjälper inte med papperspåsar för bioavfallet om man ändå fortsätter proppa påsen full med plast.
Till exempel om man verkligen måste slänga den mat som är förpackad i plast (vilket de flesta förpackningar är), skall innehållet avlägsnas från förpackningen och sättas i påsen för bioavfall och förpackningsplasten i brännbart. Om man inte vill separera är det bättre att hela paketet med innehåll hamnar i facket för brännbart material.
Som korrekt utpekas är problem med främmande material stor även vid en rötningsprocess. En framtida anläggning på Åland, oberoende av teknisk lösning eller vem som driver den, kommer att ha samma problem att producera kvalitativ biogödsel och kompostjord för användning på odlingsmark, om inte hela kedjan fungerar.
För att uppnå ett hållbart Åland måste man förutom för att sortera avfall rätt, även se till att man håller sig till fakta. Artiklar med en blandning av fakta och felaktigheter, är skadliga för människors kunskap och intresse för frågor.
Dessutom kan det ge en helt felaktig bild av företag (som inte kontaktats för att få ge information). Det är svårt att korrigera felaktigheter i efterhand – oberoende om felaktigheten är avsiktligt eller om man felsorterat fakta. Sortera rätt! Både hemma och på redaktionen.
Som en illustration visar den bifogade bilden ett exempel på en ”normal” försändelse sorterat bioavfall. Kanske något för Mise att ta tag i?
RALF HÄGGBLOM
KONSULT FÖR ÅLBIOCOM AB
SVAR PÅ INSÄNDARE:
Tack för att ni vill sprida mer information om kompostanläggningen i Sund. Som ni själva konstaterar är vi helt överens om det centrala i krönikan, nämligen att vi åländska konsumenter måste bli bättre på att sortera vår sopor rätt och att felsortering ställer till stora problem.
Men för att sortera rätt behövs tydliga instruktioner och lättillgänglig information om vad som gäller.
Krönikan i Nya Ålands miljöbilaga var skriven helt utgående från detta konsumentperspektiv. En person sitter på en parkbänk och funderar på hur man ska sortera den tomma lunchlådan som är märkt ”komposterbar”.
Enligt företagen (exempelvis Duni), som tillverkar de bionedbrytbara engångsprodukterna, bryts dessa produkter inte ner i hemmakomposten men är lämpliga för industriella komposteringsanläggningar.
På Åland finns många aktörer inom avfallshanteringen och för den enskilda konsumenten kan det vara utmanande, eftersom beroende på var du bor får du olika anvisningar om hur avfallet ska sorteras. I min krönika satt konsumenten på en bänk i stan, så jag frågade renhållningsmyndigheten för Mariehamn, alltså Mise, och utgick från deras svar.
ANNA INGMAN
