Bemötande om sjöräddningstjänsten
I egenskap av ansvarig för sjöräddningstjänsten i västra Finland har jag i ett brev från verksamhetsledaren för Ålands Sjöräddningssällskap Dag Lindholm fått ta emot skarp kritik för sjöräddningscentralens agerande. Eftersom han sett sig föranledd att låta publicera sin kritik, känner jag mig manad att också bemöta kritiken offentligt.
Jag är givetvis tacksam för att man visar intresse för sjöräddningsorganisationens verksamhet. Jag tar också gärna emot uppbyggande kritik och utnyttjar den i mån av möjlighet i utvecklingen av verksamheten. Den kritik som verksamhetsledare Lindholm nu riktat mot sjöräddningscentralen och sjöräddningstjänstens ledningssystem innehåller emellertid ingenting som skulle kunna utnyttjas för att förbättra möjligheterna till räddning för människor i fara till havs.
I sin kritik beskyller Lindholm sjöräddningsorganisationen för stelbent byråkrati och påstår grundlöst att personalen i sjöräddningscentralen inte skulle vara yrkeskunnig. Han hävdar också att sjöräddningsledarna skulle underlåta sig att utnyttja de resurser som Ålands Sjöräddningssällskap ställer till förfogande.
Sjöräddningstjänstens ledningssystem i Finland grundar sig på Gränsbevakningsväsendets organisation och ledningssystem. Förutom sjöräddningscentralen i Åbo har vi en undercentral i Helsingfors och en i Vasa.
Sjöräddningsorganisationens samtliga centraler är ständigt bemannade med yrkeskunnig personal som specialutbildats för sina uppgifter. De genomgår också regelbundet påbyggnads- och repetitionskurser samt deltar aktivt i nationella och internationella övningar. Finlands sjöräddningsorganisation svarar gott och väl mot alla de internationella krav som ställs och processerna och rutinerna följer genomgående de rekommendationer som ingår i den internationella flyg- och sjöräddningshandboken som gemensamt antagits av de internationella sjö- och luftfartsorganisationerna.
I motsats till vad Lindholm påstår, är ledningssystemet synnerligen rätlinjigt och effektivt och saknar all form av byråkratisk stelbenhet. Genom det här systemet garanteras att ledningen av sjöräddningsinsatserna handhas av en central som har möjligast heltäckande uppgifter om tillgängliga resurser samt en god lägesbild.
Sjöräddningscentralen i Åbo ledar årligen c 800 sjöräddnings- och assistansuppdrag inom sitt sjöräddningsdistrikt. Av dessa inträffar c 10 % i det åländska havs- och skärgårdsområdet. Sjöräddningsledarens initiala uppgift är att utgående från den information som står till buds bedöma behovet av hjälp och avgöra hurudana resurser som skall alarmeras. De enheter som är stationerade närmast olycksplatsen är inte alltid omedelbart gripbara eller lämpligast för ett specifikt uppdrag.
I samband med den beklagliga olyckan på Ivarskärsfjärden 24.10.2008 alarmerades genast de enheter som stod i omedelbar avgångsberedskap. I insatsen deltog en sjöräddningshelikopter, en patrullbåt, räddningsverkets båt med dykare samt en polispatrull med hund. Sjöbevakningens övervakningscentral i Mariehamn fungerade som ledare på olycksplatsen.
Med beaktande av olyckans karaktär och de övriga omständigheterna kan man konstatera att utnyttjandet av resurserna skett på ett väl övervägt och effektivt sätt, även om en möjlig alarmering av sjöräddningssällskapets enheter i detta fall inte skett. Ledningssystemet fungerade i enlighet med gällande direktiv och myndighetssamarbetet löpte friktionsfritt.
Under pågående år har 83 sjöräddningsfall inträffat på Åland. Av dessa har Ålands Sjöräddningssällskaps enheter alarmerats i 44 fall. 12 fall har inträffat i vattnen kring Kökar där sällskapet inte för tillfälle har några enheter och 5 fall har varit sådana där någon av sjöbevakningens patruller befunnit sig i omedelbar närhet av olycksplatsen. I de resterande 22 fallen har sjöräddningsledaren inte ansett det ändamålsenligt att utnyttja sällskapets enheter.
Dessa fall har ofta varit sådana som av en eller annan orsak krävt bruk av myndighetsenheter pga brottsmisstanke eller arbetssäkerhetsfrågor. Jag kan således med fog konstatera att det utgående från fakta inte finns någon grund för Lindholms misstanke att sjöräddningsledarna skulle undvika att använda sig av sjöräddningssällskapets enheter.
Faktum är att sjöräddningsledarna alltid alarmerat Ålands Sjöräddningssällskaps enheter då detta bedömts ändamålsenligt. Av den totala mängden sjöräddningsincidenter som inträffat i Finland har de frivilliga sjöräddningsorganisationerna deltagit i c 60 % av fallen. Den här siffran stämmer väl också för Åland.
Lindholm framkastar en gammal tanke på ett eget åländskt sjöräddningsdistrikt med en egen sjöräddningscentral i Mariehamn. Det här är en tanke som man utgående från ett rent sjöräddningsperspektiv knappast kan hitta några sakliga grunder för.
En sådan förändring skulle åtminstone inte vara ägnad att förbättra situationen för människor i fara till havs. En sådan förändring skulle dessutom stå i direkt konflikt med den allmänna samhälleliga utvecklingen och strävanden efter effektiva och ekonomiska lösningar. Finland har redan nu tre gånger flera centraler för sjöräddningstjänsten än t.ex. Sverige.
Jag föreställer mig att den framtida utvecklingen i Finland också inom det här området snarare kommer att gå mot en centralisering än en decentralisering.
Sjöräddningstjänsten behöver de frivilliga organisationernas insatser och uppskattar dem högt. Samtidigt måste man emellertid komma i håg att samarbetet inom sjöräddningstjänsten bygger, liksom samarbete över lag, på ett ömsesidigt förtroende.
Våra mångsidigt utbildade och yrkeskunniga sjöräddningsledare känner ett starkt förtroende för Ålands Sjöräddningssällskaps enheter och de frivilliga medlemmarnas kunskap och kapacitet. Det är synd om verksamhetsledare Lindholm genom sitt osakliga agerande skulle äventyra detta förtroende.
Utvecklingen av sjöräddningstjänsten bör ske genom en uppbyggande och välgrundad dialog mellan de organisationer som deltar i verksamheten. En sådan dialog bör utgå från gällande fakta och inte från överdrivna, färgade eller känsloladdade påståenden.
Västra Finlands sjöbevakningssektion är ständigt redo att delta i sådana dialoger som utan dolda motiv uppriktigt strävar till att förbättra räddningsmöjligheterna för människor i fara till havs.
Kommodor Henrik Wärnhjelm
kommendör för Västra Finlands sjöbevakningssektion
