Bättre sent än aldrig för Lumparn
Lumparns botten är i så gott som utslaget skick , vilket framkom på det stiftande mötet den 9 april som hölls om att försöka ännu rädda Lumparn. Det var då jag fick reda på att norra Lumparns botten var i betydligt sämre skick än södra delen. Och mina tankar gick till Chips gamla synder.
Chips fabrik hade sitt första avlopp ut i Bruksviken utan reningsverk, men med rötkamrar ett slags septikamrar och processvattnet nådde Lumparn såväl norr om min strand på Slåttesholm och söder om Slåttesholm samt söder om Fasterbyön. Vattnet var länge jäsande gråsvart i Bruksviken. Chips produktion ökade snabbt och ett uppfört reningsverkverk vid Chips lär inte längre ha stått i paritet med den snabbt stigande produktionen.
På våren 1990 lades en ny utloppsledning väster om min strandfastighet på Slåttesholm, som slutade 50 meter utanför min simstrand. Avloppsledningen utgick från ett reningsverk i Haraldsbystrand, och det var de nordöstra kommunerna på Åland och deras nya gemensamma reningsverk som nu startades, men på Chipsen var man så smarta att man började använda sig av samma avloppsledning i sjön; men inte Haraldsbystrands reningsverk.
Det blev högt ramaskri i bygden och Finlands Vattendomstol fastslog, att Chips måste betala 93.0000 mk i ersättningar till en massa strandfastighetsägare, och nedgång i avkastning i fiske med mera. Men alla utlovade ersättningar gick rakt upp i rök, och för den enskilde blev det ett dyrt kapitel, att försöka få minsta rätt i enklaste miljöbrott. Det nya reningsverket fallerade många gånger, och då var Färjsundets vatten vitt och oljigt och processvattnet från utsläppen var större än Mariehamns stads utsläpp och pågick i decennier( jämf; t.ex. ett avloppsrör 50 m utanför Lilla Holmens Badstrand). Det var utsläppsförhållandet vid barnens simstrand på 90 och 2000 –talet, vid Slåttasholm dygnet runt och året om. På våren 2005 brann Chips fabrik i Baltikum ner och hela produktionen övertogs här av Chips med ännu mer kräm i röret förbi Slåttesholm. Ännu till detta kom avloppet från Godby längre ut mot Lumparn, men det kunde ju inte mäta sig i samma potential.
Allmänheten har satts i en tro, att vid reningsverk renas allt utgående vatten. Men reningsgraden från industriutsläpp i Finland är 2/3 renat vatten och 1/3 orenat och vid högeffektivt reningsverk kan reningen förbättras något, men då med dyra investeringar. Jag har märkt att vattnet sakta strömmar söderut mot Lumparn på grund av vattentillskott i de inre vikarna i Saltvik, vilket gynnar simstränderna i Godby och Västerviken från kolibakterieinvasion vid varmt ytvatten. I vattnet vid Slåttesholmen uppmättes höga halter av kolibakterier, kloroformabakterier, svavellut, fosfor, kväve, med mera. Sedan Chips har börjat pumpa sitt avlopp till Lotsbroverket har en snabb förbättring skett av sedimentet utanför min ångbåtsbrygga vid Slåttesholm
På 1950-talet såg man till exempel gäddor på 3 meters djup vid min brygga, men då utsläppen var som värst var det fråga om 10 cm sikt i vattnet (se Häggbloms rapport) idag är siktdjupet runt en halv meter. För många miljoner år sedan var Lumparn på betydligt sydligare breddgrader, och över Slåttasholmen går ett kalkfossilband delvis på botten. Det måste ha skett ett meteroitnedslag där Lumparn ligger idag. Från Jomalavik fraktades naturkalk till gamla slottet i Stockholm, och några kalkskutor blev även vrak i Lumparn. 1959 utkom boken om ”Lumparn hav eller Bygd ” typ holländska vattenvindkvarnar skulle som i Holland tömma Lumparn och ge ny odlingsbar jord. Då Lemströms kanal öppnades 1880 fick Lumparn även en tillströmning från sydväst.
Chips, som en gång i tiden startades med viss hjälp av Fazer har ur näringsekonomisk synvinkel varit positiv inte enbart för den åländska landsbygden utan för hela Åland och dess aktieägare i Chipsen men med de förbisedda svagheterna i avloppshanteringen. Idag hör Chipsen till Orklakoncernen.
Till sist en stor eloge till initiativtagarna att försöka rädda Lumparn, så gott det nu går, till Danne Sundman, Runar Karlsson, Carina Aaltonen och Lotta Nummelin.
Hans Palme
