Barnfattigdomen viktigaste välfärdsfrågan
Artikel 4 i Barnkonventionen säger att varje land är skyldigt att använda det yttersta av sina resurser för att göra verklighet av alla barns lika värde. Det vill säga skapa förutsättningar för drägliga levnadsvillkor för alla barn i landet. Artikel 4 stämmer till eftertanke. Hur mår våra barn? Egentligen.
I Sverige har barnfattigdomen uppmärksammats av Rädda Barnen under vintern och våren. Man kan självfallet ha synpunkter på både statistiken och tonläget som fått en del kritik. Men en kärna av allvar finns där hur man än tolkar det hela.
Barn i fattiga hushåll hamnar i kläm på ett sätt de inte kan påverka själva. Deras föräldrars olycka blir också deras start i livet. Och barnen kan själva inte på något sätt påverka sin situation.
Barnfattigdomen handlar inte bara om att få mat på bordet. Det handlar också om att kunna delta i det normala vardagslivet i skolan och på fritiden. Att ha samma möjligheter som kamraterna. Att det inte är så lätt att som förälder ställa sig upp under föräldramötet och säga att ”vi har inte råd”. Att tvingas leva med missbrukande föräldrar. Att den psykiska ohälsan bland unga ökar.
Forskning visar att runt 8% av de nordiska barnen är fattiga. Att bland barn till ensamstående mammor kan det vara så mycket som 30%, vilket är betydligt högre än i länder som Grekland, Polen, Frankrike och Italien. (Professor Gudny Björk Eydal).
Hur ser det egentligen ut på Åland? Vi i Ålands Framtid har tidigare i vinter lämnat in en Hemställningsmotion (HM 1/2010-2011) där vi uppmanar Landskapsregeringen att utreda situationen och sedan ta fram en konkret åtgärdsplan. För behovet finns med stor sannolikhet även här. Och i det åländska välfärdssamhället är barnfattigdom helt enkelt oacceptabelt.
Erik Schütten,
Ålands framtid
